fredag 29 april 2011

Paus

Nu har jag provat den här bloggen en månad och det fungerar helt enkelt inte. Inga läsare hittar hit. Då är det svårt att hålla uppe livsandarna med sådana här tidskrävande bloggposter.
Det var i alla fall kul att prova.

Jag lägger ner den här bloggen tills vidare och försöker göra det jag är bra på istället.
Tack till er som trots allt kom förbi. Kanske gör jag ett nytt försök senare.

/Z

torsdag 28 april 2011

YouTube ögonblick vi aldrig glömmer: Angie Dickinson spelar Steve Reich på Lee Marvin

Jag nämnde 'Point Blank' ('Hämnaren Från Alcatraz') i mitt förra inlägg.
Här har en innovativ populärkulturell fantast med musiköra klippt och klistrat lite med en av de mer berömda scenerna ur den filmen.

En s.k. mashup.

Angie Dickinson tar ut sin vrede och frustration på Lee Marvin genom att helt enkelt klappa till honom monumentalt länge och taktfast komponerad av Steve Reich.

Ronald Reagan, Angie och bödlarna

'The Killers' (svensköversatt till 'The Killers - bödlarna') från nittonhundrasextiofyra var en nyinspelning av Robert Siodmak's film med samma engelska titel - baserad på en novell av Ernest Hemingway - från nittonhundraförtiosex.
Den tidigare filmen är en fin och naturligtvis hårdkokt film noir av gott märke med klassikerna Edmond O'Brien, Ava Gardner och en ung och grön Burt Lancaster (som "svensken").

Sextiotalsversionen, som den här bloggposten framförallt skall handla om, är regisserad av Don Siegel, som senare skulle komma att göra 'Dirty Harry' med Clintan.
Huvudrollerna görs av Lee Marvin och Angie Dickinson, med John Cassavetes i Burt Lancaster's roll.
Clu Gulager gör sitt livs roll som partner till Lee Marvin.
Clu Gulager & Lee Marvin

Ronald Reagan gör i filmen sin sista rollprestation på vita duken, den blev också hans enda som skurk. En roll som han sade sig ångra senare i livet då han gjorde blixtrande politisk karriär. Jag tror han ångrade rollen enbart för att hans karaktär nitar en brud. Inte ett så presidentmässigt beteende kanske?

Ni förstår väl, med en sådan laguppställning kan det ju inte bli annat än hårdkokt så det räcker och blir över.
Ernest Hemingway, Don Siegel, Lee Marvin, Angie Dickinson, John Cassavetes, Ronald Reagan till stämningsskapande toner från en ung begåvad John Williams.
För en filmälskare som jag vattnas det i munnen bara jag ser dessa namn framför mig i detta nu, trots att jag sett filmen ett par gånger.

Lee Marvin och Angie Dickinson är för mig ett nästan lika klassiskt filmpar på duken som Bogart och Bacall, Richard Burton och Elizabeth Taylor eller varför inte Fay Wray och King Kong?
Framförallt är det deras elektriska spel i 'Point Blank´(på svenska 'Hämnaren Från Alcatraz') som man tänker på när man ser Marvins och Dickinsons namn framför sig. De spelade mot varandra i endast tre filmer, varav en precis i slutet av Lee Marvins fantastiska karriär - 'Death Hunt' ('Jagad till vanvett') - som tyvärr inte var något vidare.
Så, alltså, jag har tvenne klassiska sextiotalsfilmer att vila denna uppfattning på. Inte i någon av dessa två filmer är de något kärlekspar, även om det finns rejält med undertryckta känslor i 'Hämnaren Från Alcatraz'.
I "The Killers" är de så långt ifrån ett kärlekspar man kan komma. De är två rätt kalla individer som nästan bara visar känslor om det finns några pengar att hämta. Men när deras vägar korsas slår det som sagt gnistor.

I "The Killers", spelar Lee Marvin och Clu Gulager ett par garvade torpeder som helt enkelt avrättar folk mot betalning. Det är de som är bödlarna. Lee Marvin är den hårde, smarte och omutlige Charlie, gangstern som inte vill spilla någon tid på onödigt prat, medan Clu Gulager spelar Lee, en man med alla upptänkliga bokstavskombinationer innanför västen. Ett lika udda som kriminellt brilliant par som Quentin Tarantino hämtade rejäla doser inspiration ifrån till John Travolta och Samuel Jacksons radarpar i 'Pulp Fiction'.
Charlie och Lee vill veta var en stor summa pengar finns. Kommer den svekfulla Sheila (Angie Dickinson) att berätta för dem?


Hon berättar. Men allt är välplanerat. Charlie och Lee går i ett bakhåll och blir beskjutna. Lee dör på fläcken medan Charlie målmedvetet men allvarligt skadad segar sig fram mot skurkens håla.
Slutscenerna i "The Killers" är bland det bästa man kan se på en bioduk eller för den delen en gammal skruttig färg-TV (som i mitt fall). Ronald Reagan dödas (bara en sån sak!), den svekfulla kvinnan avrättas, replikerna är ristade i frostnupen sten och Lee Marvin använder hela sin långa gängliga kropp i den slutliga dödsdansen där ett pekfinger utgör en viss elegant komisk poäng. Svart humor.
Alla döda.
Ridå ner.
Så skall en slipsten dras. Galghumoristisk budget-noir när den är i sitt esse.

tisdag 26 april 2011

Poly Styrene är död



Ett viktigt stycke punk försvann.

Punk för mig är DIY('Do It Yourself' eller på ren svenska 'Gör-Det-Själv', för novisen) och ett stort långfinger i röven på etablissemanget. Och det var naturligtvis så punken startade.

Men, punken som vi känner den idag när man tittar i backspegeln var egentligen inte mer förskonad från kommersialism än andra musikaliska genrer och epoker. De stora artisterna som kom fram i punkvågen (oavsett om de var brittiska eller amerikanska) var precis som tidigare musiker fast i skivbolagens klor. Nu i efterhand går det ganska lätt att se att många av de största s.k. punkbanden sålde sina skivor med hjälp av sex och image precis som all annan musik före och efter punken. Det är inget konstigt med det.
Men, punken, har fått någon slags särställning som oberoende, kreativ och rent utav samhällsomstörtande och "viktig".
Det finns oerhört mycket punk som är just allt det där. Men, inte fan nådde många av de banden fram. De levde och lever lite vid sidan om. Och, det är inget fel i det.

Hela scenen kring CBGB i slutet av nittonhundrasjuttiotalet brukar benämnas punk. Blondie till exempel sålde sina skivor till stor del pga av att de hade en Marilyn Monroe-babe i bandet. Ett förskräckligt tight och proffsigt band dessutom som lika elegant hanterade en modern ska-låt som en disco-rökare. Inte mycket till DIY och spela-därför-att-det-är-roligt-och-för-att-vi-har-något-viktigt-att-säga där inte. Blondie var ett bra popband med en sexig sångerska. Bra så. End of story. Men, punk? Njae.
The Ramones körde på i sin serietidningsförpackning i sin ikoniserade image uppbyggd kring fyra missanpassade slynglar med dåliga frisyrer och arbetarklassens privata blåställ. Allt dirigerat med millimeterdiciplin av Johnny Ramone och skivbolagsbossar.
Talking Heads, Television och Pere Ubu var den intellektuella/studentikosa varianten av punk. Alla hade väl rätt till punkmusik! Även rödvinsbohemerna fick sitt med Mink DeVille.

Den brittiska punkscenen hade en till en början fastare förankring i DIY och arbetarklassmentalitet (läs: spotta uppåt). Sex Pistols var inga välekiperade charmörer direkt. Men, Malcolm MaClaren var. Välekiprad alltså. Och charmig entrepenör.
The Clash var "arbetargrabbar" i hängslen, läderjackor eller lagom avlagda kostymer, med lagom mycket pomada i håret och lagom mycket jamaicanska influenser i musiken. En brittisk variant à la Bruce Springsteen för den håglösa, arbetslösa engelska underklassen.

Siouxsie Sioux var punkrockens Vampira, en slags gotisk femme fatale som mässande reciterade sina texter till ett knixigt popkomp ofta med en orientalisk touch. Med rådjursögon i ett hårt vitsminkat - men väl skulpterat - ansikte, spände hon sin hårda blick i sin generation.
Kate Bush kom fram vid samma tid med en mjukare, mer sensuell, variant av dessa temata.
Rådjusögonen var större, doften av av date-schampo betydligt mer påtaglig. Musiken var än mer "konstnärlig" och sången var ljus, nästan gäll, och de orientliska influenserna var utbytta till förmån för det gamla tsar-imperiet.
Jag vill ogärna förstöra varken Siouxsie Sioux's eller Kate Bush's uppburna status som konstnärligt högstående och ytterst viktiga kvinnliga artister i en mycket mansdominerad värld. Men det går inte att förneka deras position som punkperiodens största runkobjekt. Neo- och postpunk-killarna dånade när Kate började jucka i sin vita, lagom transparenta särk, eller när hon ikläder sig en sparsmakad rustning som tagen ur Conan Barbaren.

Och jag tycker att promotion-fotot här under på Siouxsie Sioux säger en hel del om vilka signaler hon kunde sända ut.


Alla de här banden och artisterna är bra och viktiga. Men, sex är ett omutligt sätt att sälja produkter på. Då som nu.

Men då det gällde Poly Styrene var det helt andra bandage som gällde.
Oh Bondage! Up Yours!


Hela hennes och X-ray-specs korta karriär under punkeran var ett gerillakrig mot ytligheter som mode, materialism och för den delen sexfixeringen. Exhibitionismen frodades i punkmiljön. Alla ville synas. Med alla medel. Och skivindustrin tackade och tog emot.
Poly Styrene, däremot, var
ett stort långfinger i röven på etablissemanget.
Men, det är ju sant, utan Poly Styrene - ingen Lady GaGa.
Det sket nog Marianne Joan Elliott-Said högaktningsfullt i.

X-Ray Specs - I Am A Poseur

måndag 25 april 2011

YouTube ögonblick vi aldrig glömmer: Sten Ljunggren läser Nikanor Teratologen

Om Nikanor Teratologens författande kan man ha många och olika åsikter om. Niclas Lundkvist är vattendelare.
Men då Sten Ljunggren läser om Morfar och Pyret ur 'Förensligandet i det egentliga Västerbotten' sittande i en hög sjuttiotalistiska kuddar uppstår någonting annat, någonting oförklarligt. Det blir plötsligt lite mysigt och folkligt.
Imponerande.
Det är sådana här ögonblick som gör att man blir tårögt stolt över Sveriges Television, licens-tv och kulturtanter med violetta stjärnformade, tjocka glasögonbågar och tjocka flätor.
Du gamla, du fria!

torsdag 21 april 2011

YouTube ögonblick vi aldrig glömmer: Penny Pearce

En del människor pratar om livet före- och efter en livsavgörande händelse.

- "Efter första cocka-groggen i Perssons källare vändes livet upp- och ner."

- "När jag såg Per Oscarsson strippa i TV visste jag att jag skulle bli dansös på Top Hat på Kiviks Marknad."


- "När mamma gav mig ett paket kådisar i julklapp visste jag att jag skulle flytta och aldrig mer komma tillbaks."

- "Punken ändrade allt."

- "När min första dotter föddes snurrade jorden ett helt varv."

- "När Ronnie Peterson dog klippte jag av håret. Det har varit kort sedan dess."

- "Hårdrocken är det bästa som hänt mig."


- "Innan du kom in i mitt liv var allting tomt."


För mig finns det ett före- och efter YouTube.

I september 2006 fick jag se Penny Pearce och hennes själssystrar smula sönder alla mina förutfattade meningar om att musik inte kan vara närvarande, viktig och engagerande om den är dålig. Penny och hennes "doa-doa"-kör visade en annan väg. Eller rättare sagt: en stig. En stig som få trampat förut, och som få någonsin kommer att kunna trampa.
Det är punk. Det är överåriga slampor. Det är dokusåpa innan dokusåpan fanns. Det är filosofi. Det är psykologi. Det är skräck. Det är lite Vanity 6 ifrån helvetet. Det är galet stor underhållning.

onsdag 20 april 2011

Tura, en dödlig kissekatt

Tura Satana dog plötsligt för två månader sedan.

Hennes liv var hårdare och tuffare än vilken brutal b-film som helst.
Jag vet att en dokumentär om hennes liv höll på att sättas ihop av henne själv och hennes närmsta väninna vid tiden för hennes frånfälle. Jag hoppas innerligt att den någonsin blir klar ändå.
Den borde kunna bli den definitiva girl-power filmen.

Tura föddes 1938 i Japan, men växte upp i västra Chicago, som var den hårda, fattiga och afro-amerikanska delen av bil- och gangsterstaden. Hennes pappa var en f.d. stumfilmsskådespelare med japanskt/filipinskt ursprung och hennes mamma en ung cirkusarbetande indianska.
I den svarta delen av Chicago var det inte lätt att ha den bakgrunden. Hon var den där snedögda, bleka flickan som de tuffa ebenholtsfärgade tjejerna såg riktigt snett på.

Vid nioårs ålder våldtogs hon av ett gäng killar när hon var på väg hem från skolan. Våldtäktsmännen dömdes aldrig för dådet. Det sägas att polis såväl som åklagare blev mutade.
Tura började då en långsam kamp mot hämnd. Hon började träna olika kampsporter. Hon tränade och tränade och svor att hämnas.
Innan hon fyllt 25 hade hon letat upp samtliga män som deltagit i våldtäkten och fysiskt utkrävt sin hämnd på dem. I tjugoårsåldern var hon stark som en stark man men dessutom med en förödande skicklig stridsteknik. Hennes kropp var hennes pansar mot den hårda världen.

Skoltiden var bister i västra Chicago. Hon blev ständigt påhoppad och retad. Men hon slog tillbaks. Vid ett tillfälle slog hon ensam ner hela det tuffaste tjejgänget i skolan med förödande verkan.
Hon blev relegerad och hamnade i ungdomsvårdsskola. En skola som än mer utvecklade hennes utanförs-instinkt och antisociala beteende. Hon var visserligen en stenhård brud, men en brud som hade en orolig framtid utstakad för sig.
Hon gav sig som trettonåring iväg på ren vinst- och förlust till Los Angeles där hon först försökte sig på en karriär som bluessångerska men hade inte riktigt talangen för det.
Hon ramlade sedan över ett jobb som nakenmodell för Harold Lloyd (den gamle stumfilmsstjärnan som faktisk var en mycket duktig flickfotograf på hobbynivå, speciellt hans bilder på Marilyn Monroe och Bettie Page är välkända och eftertraktade), som hon fick med sin falska legitimation och sin redan nu vuxna kropp.
Hon flyttade tillbaks till Chicago när hon fick en svår hudallergi (som för alltid skulle det göra det omöjligt för henne att bära någon form av smink eller make-up) och lade sina modellplaner på is.
Istället kastade hon sig in i dansvärlden, tränade stenhårt förstås.
Hon fick jobb på Club Rendevouz in Calumet City i Illinois som spansk dansös (lite flamenco, hatt och vida svarta kjolar kan tänka).
Hon blev uppskattad, och snart hade hon lockats över till den lite mer utmanande och lukrativa exotiska dansens värld.

Hon var fortfarande tonåring, välutrustad som få; med verkligt exotiskt utseende och en kropp som kunde slå volter i sömnen.
Inte ens Elvis Presley kunde motstå hennes talanger. Tura var sjutton och Elvis tjugo när de möttes. Han hade en räcka hit-singlar i bagaget och en spikrak karriär utstakad då han såg henne uppträda med sin exotiska strippshow och blev pladask förälskad. De dejtade ett kort tag till dess att Elvis friade men fick nobben.

Hon var en självskriven succé på den burleska cirkusen som hon var en de mest efterfrågade underhållarna (oftast presenterad med artistnamnet Miss Japan Beautiful) i mer eller mindre femton år.


Runt tjugofemårsåldern fick hon sina första småroller i tv-serier innan hon nittonhundrasextiotre fick en biroll i sin första film: Irma la Douce, som hade Shirley MacLaine och Jack Lemmon i huvudrollerna.

Nittionhundrasextiofem är Tura en av huvudrollsinnehavarna i Russ Meyers "Faster, Pussycat! Kill! Kill!".
Det vore väl en underdrift att inte kalla den en exploitation-film. För nog har den alla ingredienser som en sådan genre-film bör ha.
Uttråkade go-go dansare som vill ha mer spänning i livet. Snortajta kläder, minikjolar, våld, sex, mord och repliker som är lika tunga och hårda som tegelstenar och så en gnutta svart humor.
Allt iscensatt i ett torrt och hårt ökenlandskap till tonerna av garagerock.

The Bostweeds - Faster Pussycat Kill Kill




Russ Meyer äskade brudar som var voluptuösa, kurviga och dominerande. Och i "Faster, Pussycat! Kill! Kill!" är det detta vi får så det räcker och blir över i form av Rosie (Haji), Billie (Lori Williams) och ... Varla (Tura Satana).
Tre hårdkokta honor som letar kickar och Varla är gängets obestridda ledare. Man bråkar helt enkelt inte med henne. Man ifrågasätter henne inte heller.

Tommy: -Look, I don't know what the hell your point is, but...
Varla: -The point is of no return and you've reached it!

Hon gav honom en ärlig chans. Tror jag.

I en annan kontext är denna film mer än bara en exploitation-rulle. I en modernare kontext är det en lovsång till kvinnlig styrka, kvinnlig sexualitet och kvinnlig självständighet. Jag vill inte kalla filmen feministisk, för det vore att ta i. Men det finns en sådan pondus och karisma i Turas spel filmen igenom att en kvinnlig såväl som manlig publik nog idag har svårt att värja sig mot det oundvikliga faktumet: mannen är inte det starkare könet.

Tura har själv berättat att det var hennes bistra upplevelser under uppväxten som fick fungera som tändvätska för hennes aggressiva och minst sagt explosiva gestaltning av Varla. Lori Williams (som spelade Billie) var livrädd för Tura under hela inspelningen och kände av denna rädsla ända fram till Turas död helt nyligen. Tura var så övertygande att hon på allvar trodde att hon skulle kunna bli dödad av henne. När som helst.
Tura kunde vara så här övertygande eftersom hon i mångt och mycket spelade sig själv i en mycket tillspetsad skepnad.

Idag är med rätta Tura Satana en ikon och Varla, i lämplig pose, en lika självklar tatuering på vilken ung självtändighetslängtande tjej som helst som en egen karriär eller delad barnledighet.

Tura Satana var också med i ett par av Ted V. Mikels b-filmer efter Faster, Pussycat! Kill! Kill!
Sedan blev hon plötsligt skjuten av en före detta älskare. Hon överlevde nätt och jämnt men övergav filmindustrin för ett par helt vanliga jobb. Troligen var hälsan inte den bästa efter den smällen.
Nittonhundraåttioett var hon inblandad i en mycket allvarlig bilolycka som orsakade stora skador på hennes rygg. I två år åkte hon in och ut ur olika sjukhus och blev opererad ett tiotal gånger.

De sista tjugo åren av hennes liv var hon mycket delaktig på mässor och shower med Russ Meyer-tema eller med en burlesque/exotisk dans-vinkel. Hon var mycket stolt över sin karriär och gav gärna av sig själv till sina fans. Hon var nog inte så dödligt farlig ändå. Innerst inne var hon nog bara en liten spinnande kissekatt.

Bara hon fick sätta på några karlar i veckan och behandla dem som disktrasor några ögonblick så var hon nog en underbart lugn, harmonisk och snäll kvinna.

Länge leve Tura Satana!

söndag 17 april 2011

Rowdy Roddy Piper fyller år och han har inga tuggummi kvar


Idag råkar det vara Rowdy Roddy Pipers födelsedag.

Det måste vi ju fira här på 50 000 volts vrede.

Roddy Piper som 'Nada' i John Carpenters 'They Live' vandrar in i historien som den som fick den där repliken.
Det är den repliken Mr. Dante Fontana har i sin blogger-profil. Den håller än idag.


Visste ni att Roddy även provat på en pop-karrär?


Ett fyrfaldigt leve för smakfull underhållning!!!

fredag 15 april 2011

Alvino Rey - mannen som fick gitarren att sjunga in i framtiden

Första gång jag stötte på namnet Alvino Rey sprang fantasin iväg mot Piratens Kiviks marknad och en utbrytarkung eller dödsriddare med mystiskt ursprung från Transsylvanien eller Anderna i Chile.

Men Alvino Rey hette egentligen Alvin McBurnley och kom från Oakland i California. Han var ingen utbrytarkung. Han kunde dock dyrka upp en gitarr som få andra.


Redan som liten kille satt han framför radion och spelade gitarr till musiken som spelades. Men, hans stora passion som nybliven tonåring var teknik och mekanik. Han älskade att pilla med grejer. Så, när han satt där och lekte med gitarren tänkte han väl ungefär:
-Kunde vara kul om man kunde förstärka ljudet lite. Så han pillade ihop en liten enkel förstärkare och en pickup på gitarren som skulle föra vibrationerna från stängarna vidare till den lilla förstärkaren. Han var nöjd. Han var femton år och hade förmodligen byggt den första elförstärkta gitarren. Året var nittonhundratjugotre.
Men som femtonåring tänker man inte på sådana saker som patent, regler och förordningar. Innan han fyllt tjugo hade han förbättrat sin uppfinning flera gånger om. Nittonhundratjugosju sökte han sina första patent. Flera andra höll på och experimenterade med liknande saker vid den här tiden, så äran för att ha uppfunnit elgitarren gick honom förbi. De är många som delar den äran.
Det han däremot kan ta åt sig det mesta av äran av är ett annat vidareutvecklat stränginstrument: pedal steel gitarren.

Samma år som han lade in om sina första patent på sina uppfinningar fick han plötsligt jobb som banjospelare i ett band. Hans musikaliska förmåga hamnade nu i första rummet. Snart blev han också medlem i Phil Spitalny och hans storband. Det var också vid denna tid han kom på sitt artistnamn: Alvino Rey.
Människor hade på allvar börjat intressera sig för exotiska länder och deras kultur vid den här tiden. Hans nya namn hängde bra med i denna trend.
Året var nittonhundratjugonio.

Bara några år senare blev han anställd som gitarrist av Horace Heidt i hans musiktrupp Horace Heidt And His Musical Knights.
Nu som framför allt pedal steel soloist fick hans uppfinning dela scen med uppfinnaren själv.
Heidt var inte bara bandledare - han hade även ett radioprogram. Alvino Rey och hans uppfinning hördes vida omkring. Han blev ett namn.
Nittonhundratrettiofem blev han inhyrd av Gibson för att hjälpa dem bygga pickupen på deras första elgitarr: Gibson ES-150.
Jo, han fortsatte experimentera, uppfinna och förädla redskapen han använde.

Det var dags att starta egen orkester. Alvino Rey och hans orkester inledde sin bana. Det var så klart swing och underhållning för hela pengen.

Han hade nu förstärkt ljudet från gitarren, blivit en av de bästa soloisterna på sitt eget instrument - kunde han också få den att tala?

Med hjälp av en mycket enkel talkbox och en slang fäst vid sin frus strupe fick han sin gitarr att sjunga! Visserligen med lite teknisk finessrikedom - men ändå! Denna gimmick förädlades för att
slutligen se ut och låta som så här med hjälp av den lille gitarrdockan Stringy:


Här ser man också många prov på Alvinos fantastiska teknik och hans eleganta men aningen sockersöta framtoning.

Ljudet som Alvino Rey och hans pedal steel frambringade var klart, ofta utan vibrato och steg från mörka till ljusa toner som en accelererande tecknad rymdraket. Man kan nästan likna ljudet vid det som kommer från en theremin.
Han spelade lekfullt och utan rädsla för att ta plats och visste hur han skulle använda sitt instrument för bästa effekt.

Tillsammans med den skönsjungande systrakvartetten The Four King Sisters (som också varit en del av Horace Heidts musikgrupp) spelade Alvino in en räcka nummer både på platta och på film. Flera blev stora hits.
Här ser vi Alvino Rey, hans band, och en charmigt taggad systrakvartett i en frenetisk swingig sak från den humoristiska musikalfilmen "Sing Your Worries Away":


Det är klart att inte Alvino kunde motstå den charmen. Han gifte sig så klart med en av syrrorna, Luise, och de levde och arbetade i hop resten av sina liv.

Alvino Rey och hans orkester levererade hit efter hit under slutet av nittonhundratrettiotalet fram till början av nittonhundraförtiotvå då musikernas fackförening, i hopp om att få en fond avsatt för arbetslösa musiker, satte stopp för fler kommersiella inspelningar och engagemang.
Bandet splittrades.

Alvino jobbade som flygplanstekniker ett tag innan han skrev på för marinen som radarutvecklare. Andra Världskriget gick dock mot sitt slut och Alvino Rey kunde återigen ta tag i sitt musicerande och fortsätta med ett nytt band. Men tiderna hade förändrats. Bandet spelade på, men inte för samma stora lyssnarskara. Alvino Rey lade ner sitt band kring nittonhundrafemtio och började en ny karriär som alltiallo inom musik och musikproduktion.
Han blev en flitigt anlitad sessionmusiker och hans pedal steel hörs på en uppsjö av nittonhundrafemtio- och sextiotalets plattor som surfade på en lounge- och exotica-våg. Rymdåldern hade äntligen hunnit ifatt Alvino Rey och hans futuristisk pedal steel-sound. Bl. a är det ju denna pedal steel vi kan höra på många av Juan García Esquivel symfoniska såväl som futuristiska arrangemang.

Esquivel - Sentimental Journey


Han hoppade även in som kompande pedal steel gitarrist till Elvis Presley i "Blue Hawaii", och fortsatte även som musikalisk ledare för systrarna King som fortfarande hade en bra karriär. Nittonhundrasextio släppte han själv en exotica och lounge-inspirerad platta som bar det sportiga namnet Ping Pong!
Här hör vi Alvino Rey med band excellera i Hawaiiansk atmosfär:

Alvino Rey - Aloha Oe


Jag kan inte förstå att jag inte hade hört talas om denne man förrän tjugohundrafyra. 2004 dog Alvin McBurnley aka Alvino Rey. Då, först, hörde jag hans namn. Nu hör jag hans namn ringa i skallen varje gång jag hör en pedal steel i ett countryband.

Källor:
-Alvino Rey "Wizard of the Steel Pedal Guitar"
-Alvino Rey at Space Age Pop.
Samt flera forumtrådar och framförallt Dana Countryman.

onsdag 13 april 2011

Trasdockan och en sångduell

De flesta filmintresserade känner nog till 'Trasdockan' (eller "The Night of the Hunter", som den heter på originalspråket). Det är en mycket speciell film från 1955 med Robert Mitchum i huvudrollen, och den enda film Charles Laughton regisserade.

I fängelset hör den psykopatiske, självutnämnde predikanten, Robert Powell (Mitchum), en medfånge säga något i sömnen som får Powell att tro att han kan hitta ett stort rånbyte medfången gömt undan. Medfången döms till döden och avrättas. Då Powell själv frisläpps beger han sig mot den avrättade medfångens familj. Han tror att den dödes barn kan veta var pengarna är gömda.


Här ovan kan ni se det klassisk promotion-fotot med Mitchum som predikant Powell, och de symboltyngda fyrbokstaviga orden "LOVE och "HATE" tatuerade på vardera handens fingrar.

Efter en del onda och bråda förvecklingar når filmen den slutliga tvekampen: den mellan den godhjärtade tuffa barnhemsföreståndarinnan Rachel (Lillian Gish) och den diaboliske predikanten. Gott står mot ont. Kärlek står mot hat. Uppriktighet står mot falskhet. Ljus står mot mörker.
Det är med sann och enkel uppriktighet Rachel sjunger med Powell i hymnen "Leaning on the everlasting arms".


Hon synar hans bluff.
I Powells mun är orden bara en förklädnad eller rent av ett självbedrägeri.
Som en solstucken vampyr går han upp i rök när ljuset kommer in.

Trasdockan är ett litet pussel av symboler. Men det är också en av nittonhundratalets vackraste och mest fängslande filmer. För att inte tala om skrämmande.
Robert Mitchum är ondare än ondast på sitt charmant duperande sätt.
Och hans sångtalang kan inte ifrågasättas. Det var mycket ovanligt på den här tiden att skådespelare fick sjunga själv i spelfilmer där ett sådant musikaliskt inslag fanns med. Man använde nästan uteslutande professionella sångare på ljudspåren, sedan fick skådisen playbacka.

Nu blev det så där hotfullt nära istället.

söndag 10 april 2011

Blobbar till mig

Så här en mycket tillbakalutad baksmälle-söndag tittar jag naturligtvis på 'The Blob' från nittonhundrafemtioåtta.
Den filmen har en kurerande och livgivande effekt på mig som inget annat.

Jag minner mig tillbaks till en Hollandsresa i början nittonhundraåttiotalet. En grön plastburk. I händerna den gröna slemmiga nästan transparenta materian.
Slime. Så oerhört fantastiskt! Vilken uppfinning. Eufori. Fascination.
Efter några dagar med denna leksak hade min syster och jag små slemmiga avyttringar på tröjor, under naglarna och fastkletade i håret.
Men, vad gjorde det!

Blobben i 'The Blob' är inte grön som den i burken. Men, det spelar liksom ingen roll.

Jag minner mig också tillbaks till när jag såg 'The Blob' första gången. I mitten av nittonhundranittiotalet bodde jag tillsammans med en kompis på annan adress här på Möllan. Jag kan se oss framför mig nu.
Vi sitter på var sin sida i den blommiga soffan och äter papadam som vi doppar i en vitlöksdipp. Det är en varm sommarnatt. Fönstren är öppna på vid gavel. Samtidigt som vi lojt sitter och tittar på hur Steve McQueen försöker få staden att förstå den oerhörda faran hör vi ljud från gatan av skrattande nattrumlare och en och annan cykel som dimper i backen. Vi gillar den här filmen. Perfekt underhållning när man är så här bakis.

Men framförallt älskar vi Blob-sången med The Five Blobs!
När filmen är slut ställer vi oss i vart sitt fönster och sjunger:

Beware of The Blob, it creeps
And leaps and glides and slides
Across the floor
Right through the door
And all around the wall
A splotch, a blotch
Be careful of The Blob

Någonstans nerifrån gatan längre bort i nattmörkret får vi ett svar: Beware of the Blob!
Ett magiskt ögonblick.



The Five Blobs var musikern och arrangören Bernie Knee och några studiomusiker. Bernie fick uppgiften att spela in ett slagfärdigt och humoristiskt tema av Burt Bacharachs och Mack Davids komposition. Bacharach hade lyssnat in sig på The Champs' Tequila! det är ett som är säkert. Tequila var en stor hit precis när Bacharach komponerade musiken.
Men på den här inspelningen med den blobbiga kvintetten är det Bernie Knee som vi hör sjunga under några magiska överdubbningar.

Det är en struttig liten bagatell som gör mig mycket mycket glad.

Baksidan på singeln som släpptes i samband med filmen heter "Saturday Night in Tiajuana" och är också skriven av Bacharach.

The Five Blobs - Saturday Night in Tiajuana


Så där, nu mår jag mycket bättre.

lördag 9 april 2011

Soundie, den första musikvideon

Nittonhundratrettionio föddes musikvideon. Ingenting, i princip, har hänt på den fronten sedan dess.


Då, nittonnundratrettionio i USA, var det förstås inte möjligt att se musikvideor hemma som idag. Televisionen hade precis gjort entré, men ytterst få hade en. TV-försäljningen kom igång först efter Andra Världskriget.
Istället kunde man gå till vissa etablissemang så som större tavernor eller glasskafféer (s.k. ice cream parlors) eller kanske till allmänna tillhåll som buss- eller tågstationer. Väl i någon av dessa lokaler kunde man kanske finna en kylskåpsstor pjäs med en vackert snidad och lackad utsida med en infälld tv-skärm (egentligen bara en monitor som genom insidans intrikata placering av flera speglar kunde visa den film som 16 mm projektorn där inne körde igång) ungefär i huvudhöjd. Framför en sådan kunde man samlas ett gäng för att njuta och förundras av musikalisk underhållning för en liten peng.
Mellan nittonhundratrettionio fram till nittonhundraförtiosex (då marknaden reglerades och gjorde det svårt för denna typ av offentlig underhållning att överleva) gjordes det ungefär 1800 s.k. 'soundies' (så kallades dessa musikaliska 3-minuters filmklipp).

Filmerna som producerades till dessa maskiner var i alla möjliga genrer eftersom man ville nå ut till så många som möjligt. Det var storbandsjazz, musikaliska komedinummer, countrymusik, boogie woogie, instrumenala exotiska dansnummer, tidig doo-wop, och även den tidens mer populära mainstream-artister. Ofta var dessa "musikvideor" helt enkelt filmade uppträdande på en scen kryddade med skickliga dansummer och påkostad dekor.

Framförallt blev soundien ett fantastiskt forum för de skickliga afro-amerikanska artisterna som mer eller mindre förvägrades tillträde till den riktiga film och show-världen.

Utan dessa soundies skulle vi idag inte alls ha samma förhållningssätt till stora artister som Duke Ellington , Cab Calloway, Louis Armstrong eller Nat "King" Cole. Det var i soundien de fick visa upp sig i full blom för den publik som faktiskt ville se dem.
Söker du på dessa artister på YouTube idag får du med stor säkerhet upp en eller annan soundie högt upp bland träffarna.

Men även akter och artister som idag inte är lika kända, eftersom de mer eller mindre byggde sin popularitet på turnérande och inte vare sig gjorde något större avtryck som skivartister eller filmsjärnor, fick chansen.

Ett lysande exempel på detta är den hel-vita och och säregna musikgruppen Reg Kehoe and his Marimba Queens. Här blir man serverad en exotisk, dam-tät marimba-ensemble som puttrar på riktigt trevligt tills basisten Frank DeNunzio greppar ett finger för att sedan raskt ta hela handen och äta upp den och skriver in sig i populärkulturens historieböcker som anfader till Mupparnas Animal.


Men det var inte bara 'The Panoram' (som denna visuella jukebox kallades) som var före sin tid. Många av artisterna var det också! Detta var ju en tid då professionalitet, skicklighet och talang var de viktigaste ingredienserna för en lyckad karriär. Så kan det vara idag också. Men nu är det så många andra ingredienser i soppan som är viktigare. Idag kan det räcka med ett par stora pattar eller ett antisocialt beteende.

The Mills Brothers hör till den gamla skolans textbok om underhållning. Deras skicklighet och uppfinningsrikedom sångmässigt är det få som slår på fingrarna idag.
Soundien med deras hyllning till deras välgörare Duke Ellington är inget annat ett mästerverk i genren för a cappella-grupper. Men denna soundie visar ju också på att artisterna själva inte hade mycket att göra med själva utformandet av dessa musiknummer. Varför i hela friden har denna eminenta vokal-kvartett plötsligt hamnat i hillbilly-miljö? Det har inte jag svar på.

Stor underhållning är det i alla fall med både humor och tidig breakdance.


I mitten av nittonhundrafemtiotalet tog man fram en ny typ av video-jukebox, nu i färg, som man kallade Scopitone. Men det, mina vänner, är en annan historia.

onsdag 6 april 2011

Kristendom VS Satanism


När Jag och Skivdoktorn (alias HTMPL Productions) bestämde oss för att dela med oss av rariteter ur Skivdoktorns jättelika arkiv av udda musikinspelningar var den första titeln som kom upp i våra lätt ondskefulla hjärnor: "Chistianity Vs. Satanism.

Kristenhet mot satanism på ett dimmigt och lerigt slagfält överfyllt av fallna soldater från båda led. En hällörad värmlänning krossad av en djävulsrocka , gotiska vampyrslynor genomborrade av vigvattenbestänkta ekpåkar, en kvidande Carola Häggkvist i en svart blodpöl, svastikatatuerade norska black metal-gitarrister hängda i sina egna tunikor i relief mot en nattsvart himmel och en glödande betlehemsstjärna, små våldtagna katolska flickebarn, oformliga små-djävlar dränkta i nattvardsvin, munkar i massgravar och allt ackompanjerat av ett vidunderligt vrål från Anton LaVeys orgel, Aleister Crowleys monotona mumlanden och dova varma klockor som ringer från katedraler i när och fjärran. Överallt dessa exorcister. Överallt dessa satanister.

Typ.

Det är lätt att bli exalterad över trons vara eller icke vara, ja, helt enkelt över meningen med livet. Nu kom vi inte riktigt dit - till slagfältet alltså. Men bra nära.

Det går fortfarande utmärkt att ladda ner hela denna skiva från vår bloggpost på PCL.

Det var väl bara en Lil' Markie som saknades. Men då hade nog bägaren runnit över för mycket till fördel för den galna kristna hären. Han är en riktig tungviktare när han väl kryper fram någonstans ur Mark Fox innandöme. Den här killen menar allvar!


Och storsläggan, "Diary of an Unborn Child", skall vi bara inte tala om....

Lil' Markie - Diary of an Unborn Child

Icke att förväxla med hissmusik

Detta inlägg skall handla om en film som på svenska döptes till 'Hiss Till Galgen' och dess filmmusik, därav min icke helt oävna rubrik.

Filmen är inte ett mästerverk. Men den har mästerliga ögonblick. Louis Malle som regisserade filmen, som på originalspråket heter 'Ascenseur pour l'échafaud', hade idéer som för den tiden - 1958 - var ganska nyskapande. Han ville få in lite mer verklighet, lite mer realism. Jeanne Moreau som spelar en av huvudrollerna var redan en känd fransk skådespelerska och skönhet som nog inte var van att gå till jobbet mer eller mindre osminkad. Men det var just vad hon fick göra i den här filmen.


Tillsammans med nedtonat ljusarbete, parisisk nattlig stadsmiljö och ett så ödsligt och melankoliskt klart trumpetljud som bara Miles Davis i högform kan frambringa får man uppleva en nattvandring som nästan tar andan ur en.


Miles Davis spelade in hela soundtracket till filmen tillsammans med en kvartett skickliga franska jazzmusiker under en natt, mer eller mindre improviserat, medan bandet fick filmsekvenserna som skulle ha musik uppspelade framför sig.
Svårare än så behöver det inte vara för genier.

Här kan du se ett litet klipp på Miles framför filmduken, hans trumpet, och den rök som alltid omgav honom.


Detta fantastiska soundtrack finns på Spotify om du inte avnjutit det förut.

söndag 3 april 2011

Harmonica Frank - en annan tid: underhåll eller dö.

Frank Floyd.

Detta namn gav han sig själv när han som pojke började spela gitarr och munspel och ville börja uppträda för att tjäna lite pengar. Han var väl ungefär 10 år och kallades bara kort och gott Shank.

Hans föräldrar lämnade över honom som oönskad nyfödd till hans morföräldrar som var torpare (egentligen 'Sharecroppers' vilket var ett t.o.m. sämre system än det svenska torpar-systemet) utan namn och inte mycket till framtid. Fattigdom var bara förnamnet. Så var det för många som bodde I Mississippi vid den här tiden.
Han var alltså föräldralös, boende hos sina fattiga morföräldrar och hade inget namn. Det här var som sagt ett utspritt fenomen; denna fattigdom; denna utsiktslösa, hårda tillvaro där man bara fick behålla nätt och jämnt så mycket så att man kunde överleva och fortsätta jobba upp till 16 timmar om dagen sex dagar i veckan för att markägaren kunde göra så. Lagen var på markägarens sida. Och misshagade man markägaren kunde det hända att han lade beslag på det pyttelilla hem man hade och helt enkelt lämnade en på bar backe. Detta liv var framförallt ämnad för den tidigare importerade och förslavade afro-amerikanska underklassen. Men det fanns också många till synes helt vita (speciellt här i sydstaterna) som gick denna dystra framtid till mötes.

Så, kring nittonhundratjugotvå, då Shank var runt fjorton år hade även bägge hans morföräldrar dött och det fanns bara två val för honom: ut på vägarna och försöka överleva eller dö ung under en hård godsherre.
Shank blev Frank Floyd och gav sig ut på vägarna.

Att underhålla på kringresande tivolin blev hans första levebröd. Han gjorde det mesta man kan tänka sig att man gjorde för att underhålla folk på tivolin och cirkusar. Eldslukning, hypnosnummer, clowneri och burleska musiknummer är ett axplock denne mångsysslande underhållare sedan höll på med i nästan trettio års tid. Han jobbade på hundratals cirkusar, kringresande tivolin och på gator och torg. Han blev en luffande underhållare som underhöll för att överleva. Detta var naturligtvis ett hårt liv, men ett liv han själv var herre över på ett helt annat sätt än som torpare. Ibland var det nog ett helvete: inga jobb; ingen mat; ingenstans att sova.

Och så kom ju depressionen i början av nittonhundratrettio-talet som ett brev på posten. Folk höll hårt i sina pengar om man alls hade några. Uppfinningsrikedomen och överlevnadsinstinkten var det som höll Frank Floyd och totusentals andra fattiga och luffare vid liv. Många, många gick under.

Frank Floyd sa själv när han var i sextioårs-åldern att "Folk säger att en vit man inte känner bluesen. Under depressionen sov jag i diken och skulle jag plötsligt dött en natt skulle ingen veta vem jag var eller var jag kom från."

Jo, nog kände han bluesen. Faktum är att musikhistoriker och självutnämnda rock'n'roll-arkivister trodde det var en färgad mans röst man hittade på de då obskyra singlarna han spelade in med Sam Philips på nittonhundrafemtio-talet (dessa återkommer jag till längre fram).
Han var en omtyckt bluesmusiker, men han lirade även country och religiösa sånger eller helt enkelt vad folk ville höra mot en bit mat eller en liten peng. Han var en hobo, en hillbilly-luffare med sitt munspel och gitarr som enda resesällskap och tillika arbetsredskap. Frank utarbetade en teknik som gjorde det möjligt för honom att sjunga och spela munspel ... samtidigt. Han placerade munspelet ungefär som gamla gubbar placerar sin cigarr, i mungipan, för att kunna prata samtidigt som de bolmar.
Han lärde sig också en av de stora musikaliska konsterna: att spela munspel med både munnen och näsan samtidigt.
Ja, han var helt enkelt ett litet enmansband. Han var också duktig på eephing som man enkelt kan förklara som en hillbilly-variant på modern beatboxing, vilket självklart manifesterade hans enmans-band status. Ville han ha ett trumbeat till sitt gitarrspelande fixade han det med hjälp av sin mun och strupe.

1950 öppnade Sam Phillips sin första inspelningsstudio i Memphis. Han hade varit radio-dj och ville nu prova sina vingar. Han både gillade och var intresserad av bluesen och hade en pyrande idé om att presentera denna svarta musikstil för en större publik - nämligen den vita.
1951 spelade han in låten "Rocket 88" med ett gäng unga hungriga färgade musiker som kallade sig Ike Turner & The Kings of Rhythm med Jackie Brenston och den självklare ledaren Ike Turner i spetsen.
Nu i efterhand menar många förståsigpåare att "Rocket 88" var den första inspelningen av Rock & Roll.
Alldeles oavsett föddes i alla fall ett frö i Sam Phillips' huvud. Den här musiken med en vit sångare? Det skulle kunna vara något. Inte för att han trodde att en vit sångare skulle fixa det bättre eller ens lika bra. Men han förstod att detta steg radikalt skulle förbättra chanserna att sälja musiken. Bluesmusiken hade så smått börjat bli populär. De mest populära svarta bluesmusikanterna hade nu också börjat förstå sitt värde och tog betalt därefter. Sam Phillips ville hitta något nytt.
Han fann Frank Floyd.
Hur de fann varandra kan man ju bara spekulera i. Men Frank hade spelat överallt i nästan trettio år. Han hade nog ett rykte.

Frank Floyd var ju egentligen ett självklart val musikaliskt sett.
1. Han var vit.
2. Han kunde spela både blues och country.
3. Han hade en sångstil som i mångt och mycket var "svart".

Sam Phillips övertalade Chicago-bolaget Chess att släppa en första singel. "Swamp Root" hette den. Den var kanske inte riktigt vad Sam Philips tänkt sig. Det här var ju tvättäkta hillbilly-country med eminenta prov på Franks fantastiskt skickliga eephing.
Den sålde bara tillräckligt för att garantera en fortsättning.

Swamp Root:


Frank Floyd var egentligen ett mycket dåligt val:
1. Han var en 44 år gammal luffare
2. Han var inte direkt stilig eller ens rumsren.
3. Hans sätt att framföra låtarna var en aning gammeldags och bonnigt för att tilltala en ung vit publik.

Men det blev ändå tre singlar i mer eller mindre rask följd (egentligen fyra eftersom den första singeln gjordes med två olika b-sidor) .
Den tredje, och enda utgiven på Sun-etiketten, är intressantast för där sjunger han lite om de erfarenheter han fått under sin tid resande med en Medicine Show (har du läst Lucky Luke och 'Doktor Doxeys dunderdroppar' har du kanske en uppfattning om vad en Medicine Show handlade om: man prånglade ut diverse skönhetskrämer, elixir och medicinska mirakelkurer varvade med allsköns underhållning.) på a-sidans "The Great Medical Menagerist".
Denna singel var väl också den enda som påminde om den rock and roll Sun Studios och framförallt Elvis Presley skulle skriva in sig i historien med.
Speciellt b-sidans "Rockin' Chair Daddy" bar inte ordet 'Rockin'' i titeln för intet. Frank var 46 år gammal när denna spelades in. Men när det gällde vildhet och rock'n'roll-attityd kunde han lekande lätt tävla med de yngre ungtupparna med sitt lilla enmansband och sin rytmiska, lätt ostyriga, okynniga röst.


The Great Medical Menagerist:


Rockin' Chair Daddy:


Men.
3 veckor efter denna singels utgivning kom Sun ut med Elvis Presley's första singel "That's All Right", och förutsättningarna för den gamla generationens blues- och country-musiker var för evigt förändrade.
Elvis med sitt unga, snygga, välpaketerade yttre och hans monumentala genomlag både genom skivor, radio och framförallt TV skapade den moderna bilden av en musikartist.
Sam Phillips hade hittat vad han letat efter.

Det var nog inte en Frank Floyd som skulle slå kidsen med häpnad och sätta ungflickshjärtan i brand.


Äventyret med Sam Philips nådde vägs ände.

"Harmonica" Frank Floyd fortsatte spela och tog diverse jobb innan han drog till Dallas och började sälja glass i slutet av nittonhundrafemtio-talet.
Femtio år gammal bestod alltså hela hans skivinspelningskarriär av en tre-fyra singlar som rätt snart gled in i en dimbank av obskyritet.

I början av nittonhundrasjuttiotalet kom Frank tillbaks till Memphis. Då hade intresset för rot-musik som blues och country ökat stadigt efter den Brittiska vågen med The Beatles och Stones i toppen som förklarat sin kärlek till de gamla amerikanska musikformerna. Också hippie- och flower-power-rörelserna i slutet av nittonhundrasextio-talet med deras romantiserade tillbakablickande mot rötterna; mot det gröna vagabondlivet påverkade intresset för framförallt den färgade folkloristiska bluesen.
Frank Floyd fick återigen chansen att hamna på vinyl.
I mitten av nittonhundrasjuttio-talet spelade Frank in två plattor på små bolag.
'Blues That Made the Roosters Dance' och 'Harmonica Frank Floyd'.



På 'Blues That Made the Roosters Dance' ligger den minst sagt opolerade historien om hur Frank byter till sig ett knull mot en flaska shampo. Historien avslutas med den självironiska knorren: "If anyone happen to ask who recorded this song just tell them its Mr. Frank Floyd and it didn’t take long.".
Nej, det är ingen berättelse av Homeriska mått. Men säger nog en hel del om såväl den oborstade bakgrund Frank hade samt hans förmåga att snabbt skriva en låt som kunde roa.

Det påstås att Elvis korrumperade ungdomen med sina vickande höfter och anspelningar på sex. Hade Frank Floyd fått chansen hade han inte bara korrumperat dem utan fördärvat dem för oöverskådlig framtid.

Shampoo (The Whorehouse Special):


Det är väl också vid denna tid som tysk tv spelar in Frank vid en traktor på ett majsfält. Detta är de enda rörliga bilder jag sett på Frank Floyd. Kvaliteten på klippet lämnar en del övrigt att önska men ger ändå prov på hans munspels-teknik och hans oefterhärmliga sångstil. Hillbilly-musik av bästa märke. Det rockar rätt fett både här och där. Betänk att Frank är runt sjuttio år här. Men han kan ju det här. Det är ju detta han gjort i nästan hela sitt liv.



Frank Floyd dog 1984.

Det som är slående med de här gamla hårda tidernas musiker är att de aldrig hade en topp eller ett bäst-före-datum. De blev snarare bättre och bättre. Musiken var så självklar för dem eftersom det var med den de överlevde. Man pratar om gamla blues- country- och folk-musikanter med vördnad i rösten. Det skall man göra. De finns snart inte längre.

Källor:
-The Eeephing Good Music of Harmonica Frank
by John Morthland
.
-Harmonica Frank - Wikipedia
-Illustrated Harmonica Frank (Floyd) discography.
Samt ett flertal andra mer eller mindre obskyra bloggar och sajter.

Ps. Det går för övrigt utmärkt att lyssna vidare på Frank på Spotify. Där finns en samling med återinspelat material, outtakes och annat under titeln 'The Great Medical Menagerist'.
Om man skall införskaffa en platta är dock 'The Missing Link' att rekommendera.

lördag 2 april 2011

Hey Baberiba

Detta inlägg skall inte handla om det tokiga sketchprogrammet i TV4 med David Hellenius, Peter Magnusson och Christine Meltzer. Men ... kanske ändå.

Under mitten och senare delen av nittonhundrasjuttiotalet blev Rockfolket stora i Sverige. Det var en grupp spexiga rock and roll-diggare ledda av en svulstig man i exotisk jättepyjamas som kallade sig Burken. Deras stora genomslag kan sammanfattas med två ord: Hey Baberiba.
Alla ungar och även deras föräldrar gick och nynnade på den refrängen på den tiden.
"Hey Baberiba - Koskit till midda'.", så sjöng vi, ungar, kreativa som vi var.

En av medlemmarna i Rockfolket dog inatt. Han kallades Rock-Ragge, och var känd på egen hand långt, långt innan Rockfolket tågade in i de svenska folkparkerna. Han var sveriges första rock'n'roll-pionjär. I slutet av nittonhundrafemtiotalet - inspirerad av den amerikanska rock'n'roll-vågen och av artister som Gene Vincent, Bill Haley - klev Rock-Ragge & His Four Comets in på den svenska skivmarknaden med sin verion av det amerikanska rockandet och rullande. Lyssnar man på dessa tidiga alster med Rock-Ragge idag framstår de som rätt platta och svengelska. Men, entusiasmen var det inget fel på.
Detsamma kan man säga om Rockfolket: entusiasmen var på topp.

Men, Hey!
Nu var det Hey Baberiba vi pratade om här. Låten bygger på klassisk call-and-response. Sångaren skriker en sak och så skall publiken försöka härma efter. Inte så svårt kanske. Inte så djupt heller. Men görs det av rätt person vid rätt tillfälle kan stora grejer hända. Stora grejer hände varje gång domptören Burken släppte loss.

"Har ni inte fått någon Cognac idag?"


"Hey Hey Yeah Yeah, say Hey Hey Yeah Yeah." Typ så lät det och så lite mellansnack och så en gång till och sedan lite "Shoe-Shoebee-Doo-Bee, say Shoe-Shoebee-Doo-Bee" och så vidare innnan låten drog igång på allvar, och avslutades alltid med den stulna signaturen "Hälsa för halsen - Bronzol"
Det här låter ju idag som ganska infantilt. Eller varför inte tramsigt eller jönsigt. Jodå. Det kan man tycka. Men historielöst var det inte. Burken och hans glada gäng lärde folket i stugorna att sjunga med i en Lionel Hampton-sång.
Hey-Ba-Ba-Re-Bop, hette den då den nådde plattförsäljarna 1946. Det är en rytmisk, jazzig pärla som spelades mycket på jukeboxarna. Låten blev en jättehit och spelades omgående in av fler artister. Nämnas kan Wynonie Harris' version från samma år som är en aning skitigare och framförd av kanske den fräckaste och kanske mest bortglömde av de gamla rhythm and blues-sångarna.

Uppdatering: Eftersom jag den sjunde i fjärde nås av nyheten om att Leif ”Burken” Björklund gått bort vill jag bara säga vila i frid Burken och Hey Hey Yeah Yeah!