YouTube ögonblick vi aldrig glömmer: Penny Pearce

En del människor pratar om livet före- och efter en livsavgörande händelse.

- "Efter första cocka-groggen i Perssons källare vändes livet upp- och ner."

- "När jag såg Per Oscarsson strippa i TV visste jag att jag skulle bli dansös på Top Hat på Kiviks Marknad."

- "När mamma gav mig ett paket kådisar i julklapp visste jag att jag skulle flytta och aldrig mer komma tillbaks."

- "Punken ändrade allt."

- "När min första dotter föddes snurrade jorden ett helt varv."

- "När Ronnie Peterson dog klippte jag av håret. Det har varit kort sedan dess."

- "Hårdrocken är det bästa som hänt mig."

- "Innan du kom in i mitt liv var allting tomt."


För mig finns det ett före- och efter YouTube.

I september 2006 fick jag se Penny Pearce och hennes själssystrar smula sönder alla mina förutfattade meningar om att musik inte kan vara närvarande, viktig och engagerande om den är dålig. Penny och hennes "doa-doa"-kör visade en annan väg. Eller rättare sagt: en stig. En stig som få trampat förut, och som få någonsin kommer att kunna trampa.
Det är punk. Det är överåriga slampor. Det är dokusåpa innan dokusåpan fanns. Det är filosofi. Det är psykologi. Det är skräck. Det är lite Vanity 6 ifrån helvetet. Det är galet stor underhållning.

Kristendom VS Satanism

När Jag och Skivdoktorn (alias HTMPL Productions) bestämde oss för att dela med oss av rariteter ur Skivdoktorns jättelika arkiv av udda musikinspelningar var den första titeln som kom upp i våra lätt ondskefulla hjärnor: "Chistianity Vs. Satanism.

Kristenhet mot satanism på ett dimmigt och lerigt slagfält överfyllt av fallna soldater från båda led. En hällörad värmlänning krossad av en djävulsrocka , gotiska vampyrslynor genomborrade av vigvattenbestänkta ekpåkar, en kvidande Carola Häggkvist i en svart blodpöl, svastikatatuerade norska black metal-gitarrister hängda i sina egna tunikor i relief mot en nattsvart himmel och en glödande betlehemsstjärna, små våldtagna katolska flickebarn, oformliga små-djävlar dränkta i nattvardsvin, munkar i massgravar och allt ackompanjerat av ett vidunderligt vrål från Anton LaVeys orgel, Aleister Crowleys monotona mumlanden och dova varma klockor som ringer från katedraler i när och fjärran. Överallt dessa exorcister. Överallt dessa satanister.

Typ.

Det är lätt att bli exalterad över trons vara eller icke vara, ja, helt enkelt över meningen med livet. Nu kom vi inte riktigt dit - till slagfältet alltså. Men bra nära.

Det går fortfarande utmärkt att ladda ner hela denna skiva från vår bloggpost på PCL.

Det var väl bara en Lil' Markie som saknades. Men då hade nog bägaren runnit över för mycket till fördel för den galna kristna hären. Han är en riktig tungviktare när han väl kryper fram någonstans ur Mark Fox innandöme. Den här killen menar allvar!


Och storsläggan, "Diary of an Unborn Child", skall vi bara inte tala om....

Lil' Markie - Diary of an Unborn Child