Trasdockan och en sångduell

De flesta filmintresserade känner nog till 'Trasdockan' (eller "The Night of the Hunter", som den heter på originalspråket). Det är en mycket speciell film från 1955 med Robert Mitchum i huvudrollen, och den enda film Charles Laughton regisserade.

I fängelset hör den psykopatiske, självutnämnde predikanten, Robert Powell (Mitchum), en medfånge säga något i sömnen som får Powell att tro att han kan hitta ett stort rånbyte medfången gömt undan. Medfången döms till döden och avrättas. Då Powell själv frisläpps beger han sig mot den avrättade medfångens familj. Han tror att den dödes barn kan veta var pengarna är gömda.


Här ovan kan ni se det klassisk promotion-fotot med Mitchum som predikant Powell, och de symboltyngda fyrbokstaviga orden "LOVE och "HATE" tatuerade på vardera handens fingrar.

Efter en del onda och bråda förvecklingar når filmen den slutliga tvekampen: den mellan den godhjärtade tuffa barnhemsföreståndarinnan Rachel (Lillian Gish) och den diaboliske predikanten. Gott står mot ont. Kärlek står mot hat. Uppriktighet står mot falskhet. Ljus står mot mörker.
Det är med sann och enkel uppriktighet Rachel sjunger med Powell i hymnen "Leaning on the everlasting arms".


Hon synar hans bluff.
I Powells mun är orden bara en förklädnad eller rent av ett självbedrägeri.
Som en solstucken vampyr går han upp i rök när ljuset kommer in.

Trasdockan är ett litet pussel av symboler. Men det är också en av nittonhundratalets vackraste och mest fängslande filmer. För att inte tala om skrämmande.
Robert Mitchum är ondare än ondast på sitt charmant duperande sätt.
Och hans sångtalang kan inte ifrågasättas. Det var mycket ovanligt på den här tiden att skådespelare fick sjunga själv i spelfilmer där ett sådant musikaliskt inslag fanns med. Man använde nästan uteslutande professionella sångare på ljudspåren, sedan fick skådisen playbacka.

Nu blev det så där hotfullt nära istället.

Blobbar till mig

Så här en mycket tillbakalutad baksmälle-söndag tittar jag naturligtvis på 'The Blob' från nittonhundrafemtioåtta.
Den filmen har en kurerande och livgivande effekt på mig som inget annat.

Jag minner mig tillbaks till en Hollandsresa i början nittonhundraåttiotalet. En grön plastburk. I händerna den gröna slemmiga nästan transparenta materian.
Slime. Så oerhört fantastiskt! Vilken uppfinning. Eufori. Fascination.
Efter några dagar med denna leksak hade min syster och jag små slemmiga avyttringar på tröjor, under naglarna och fastkletade i håret.
Men, vad gjorde det!

Blobben i 'The Blob' är inte grön som den i burken. Men, det spelar liksom ingen roll.

Jag minner mig också tillbaks till när jag såg 'The Blob' första gången. I mitten av nittonhundranittiotalet bodde jag tillsammans med en kompis på annan adress här på Möllan. Jag kan se oss framför mig nu.
Vi sitter på var sin sida i den blommiga soffan och äter papadam som vi doppar i en vitlöksdipp. Det är en varm sommarnatt. Fönstren är öppna på vid gavel. Samtidigt som vi lojt sitter och tittar på hur Steve McQueen försöker få staden att förstå den oerhörda faran hör vi ljud från gatan av skrattande nattrumlare och en och annan cykel som dimper i backen. Vi gillar den här filmen. Perfekt underhållning när man är så här bakis.

Men framförallt älskar vi Blob-sången med The Five Blobs!
När filmen är slut ställer vi oss i vart sitt fönster och sjunger:

Beware of The Blob, it creeps
And leaps and glides and slides
Across the floor
Right through the door
And all around the wall
A splotch, a blotch
Be careful of The Blob

Någonstans nerifrån gatan längre bort i nattmörkret får vi ett svar: Beware of the Blob!
Ett magiskt ögonblick.



The Five Blobs var musikern och arrangören Bernie Knee och några studiomusiker. Bernie fick uppgiften att spela in ett slagfärdigt och humoristiskt tema av Burt Bacharachs och Mack Davids komposition. Bacharach hade lyssnat in sig på The Champs' Tequila! det är ett som är säkert. Tequila var en stor hit precis när Bacharach komponerade musiken.
Men på den här inspelningen med den blobbiga kvintetten är det Bernie Knee som vi hör sjunga under några magiska överdubbningar.

Det är en struttig liten bagatell som gör mig mycket mycket glad.

Baksidan på singeln som släpptes i samband med filmen heter "Saturday Night in Tiajuana" och är också skriven av Bacharach.

The Five Blobs - Saturday Night in Tiajuana


Så där, nu mår jag mycket bättre.

Icke att förväxla med hissmusik

Detta inlägg skall handla om en film som på svenska döptes till 'Hiss Till Galgen' och dess filmmusik, därav min icke helt oävna rubrik.

Filmen är inte ett mästerverk. Men den har mästerliga ögonblick. Louis Malle som regisserade filmen, som på originalspråket heter 'Ascenseur pour l'échafaud', hade idéer som för den tiden - 1958 - var ganska nyskapande. Han ville få in lite mer verklighet, lite mer realism. Jeanne Moreau som spelar en av huvudrollerna var redan en känd fransk skådespelerska och skönhet som nog inte var van att gå till jobbet mer eller mindre osminkad. Men det var just vad hon fick göra i den här filmen.


Tillsammans med nedtonat ljusarbete, parisisk nattlig stadsmiljö och ett så ödsligt och melankoliskt klart trumpetljud som bara Miles Davis i högform kan frambringa får man uppleva en nattvandring som nästan tar andan ur en.


Miles Davis spelade in hela soundtracket till filmen tillsammans med en kvartett skickliga franska jazzmusiker under en natt, mer eller mindre improviserat, medan bandet fick filmsekvenserna som skulle ha musik uppspelade framför sig.
Svårare än så behöver det inte vara för genier.

Här kan du se ett litet klipp på Miles framför filmduken, hans trumpet, och den rök som alltid omgav honom.


Detta fantastiska soundtrack finns på Spotify om du inte avnjutit det förut.