Jag nämnde 'Point Blank' ('Hämnaren Från Alcatraz') i mitt förra inlägg.
Här har en innovativ populärkulturell fantast med musiköra klippt och klistrat lite med en av de mer berömda scenerna ur den filmen.
En s.k. mashup.
Angie Dickinson tar ut sin vrede och frustration på Lee Marvin genom att helt enkelt klappa till honom monumentalt länge och taktfast komponerad av Steve Reich.
Visar inlägg med etikett Film noir. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Film noir. Visa alla inlägg
torsdag 28 april 2011
Ronald Reagan, Angie och bödlarna
'The Killers' (svensköversatt till 'The Killers - bödlarna') från nittonhundrasextiofyra var en nyinspelning av Robert Siodmak's film med samma engelska titel - baserad på en novell av Ernest Hemingway - från nittonhundraförtiosex.
Den tidigare filmen är en fin och naturligtvis hårdkokt film noir av gott märke med klassikerna Edmond O'Brien, Ava Gardner och en ung och grön Burt Lancaster (som "svensken").
Sextiotalsversionen, som den här bloggposten framförallt skall handla om, är regisserad av Don Siegel, som senare skulle komma att göra 'Dirty Harry' med Clintan.
Huvudrollerna görs av Lee Marvin och Angie Dickinson, med John Cassavetes i Burt Lancaster's roll.
Clu Gulager gör sitt livs roll som partner till Lee Marvin.
Clu Gulager & Lee Marvin
Ronald Reagan gör i filmen sin sista rollprestation på vita duken, den blev också hans enda som skurk. En roll som han sade sig ångra senare i livet då han gjorde blixtrande politisk karriär. Jag tror han ångrade rollen enbart för att hans karaktär nitar en brud. Inte ett så presidentmässigt beteende kanske?
Ni förstår väl, med en sådan laguppställning kan det ju inte bli annat än hårdkokt så det räcker och blir över.
Ernest Hemingway, Don Siegel, Lee Marvin, Angie Dickinson, John Cassavetes, Ronald Reagan till stämningsskapande toner från en ung begåvad John Williams.
För en filmälskare som jag vattnas det i munnen bara jag ser dessa namn framför mig i detta nu, trots att jag sett filmen ett par gånger.
Lee Marvin och Angie Dickinson är för mig ett nästan lika klassiskt filmpar på duken som Bogart och Bacall, Richard Burton och Elizabeth Taylor eller varför inte Fay Wray och King Kong?
Framförallt är det deras elektriska spel i 'Point Blank´(på svenska 'Hämnaren Från Alcatraz') som man tänker på när man ser Marvins och Dickinsons namn framför sig. De spelade mot varandra i endast tre filmer, varav en precis i slutet av Lee Marvins fantastiska karriär - 'Death Hunt' ('Jagad till vanvett') - som tyvärr inte var något vidare.
Så, alltså, jag har tvenne klassiska sextiotalsfilmer att vila denna uppfattning på. Inte i någon av dessa två filmer är de något kärlekspar, även om det finns rejält med undertryckta känslor i 'Hämnaren Från Alcatraz'.
I "The Killers" är de så långt ifrån ett kärlekspar man kan komma. De är två rätt kalla individer som nästan bara visar känslor om det finns några pengar att hämta. Men när deras vägar korsas slår det som sagt gnistor.
I "The Killers", spelar Lee Marvin och Clu Gulager ett par garvade torpeder som helt enkelt avrättar folk mot betalning. Det är de som är bödlarna. Lee Marvin är den hårde, smarte och omutlige Charlie, gangstern som inte vill spilla någon tid på onödigt prat, medan Clu Gulager spelar Lee, en man med alla upptänkliga bokstavskombinationer innanför västen. Ett lika udda som kriminellt brilliant par som Quentin Tarantino hämtade rejäla doser inspiration ifrån till John Travolta och Samuel Jacksons radarpar i 'Pulp Fiction'.
Charlie och Lee vill veta var en stor summa pengar finns. Kommer den svekfulla Sheila (Angie Dickinson) att berätta för dem?
Hon berättar. Men allt är välplanerat. Charlie och Lee går i ett bakhåll och blir beskjutna. Lee dör på fläcken medan Charlie målmedvetet men allvarligt skadad segar sig fram mot skurkens håla.
Slutscenerna i "The Killers" är bland det bästa man kan se på en bioduk eller för den delen en gammal skruttig färg-TV (som i mitt fall). Ronald Reagan dödas (bara en sån sak!), den svekfulla kvinnan avrättas, replikerna är ristade i frostnupen sten och Lee Marvin använder hela sin långa gängliga kropp i den slutliga dödsdansen där ett pekfinger utgör en viss elegant komisk poäng. Svart humor.
Alla döda.
Ridå ner.
Så skall en slipsten dras. Galghumoristisk budget-noir när den är i sitt esse.
Den tidigare filmen är en fin och naturligtvis hårdkokt film noir av gott märke med klassikerna Edmond O'Brien, Ava Gardner och en ung och grön Burt Lancaster (som "svensken").
Sextiotalsversionen, som den här bloggposten framförallt skall handla om, är regisserad av Don Siegel, som senare skulle komma att göra 'Dirty Harry' med Clintan.
Huvudrollerna görs av Lee Marvin och Angie Dickinson, med John Cassavetes i Burt Lancaster's roll.
Clu Gulager gör sitt livs roll som partner till Lee Marvin.
Clu Gulager & Lee Marvin
Ronald Reagan gör i filmen sin sista rollprestation på vita duken, den blev också hans enda som skurk. En roll som han sade sig ångra senare i livet då han gjorde blixtrande politisk karriär. Jag tror han ångrade rollen enbart för att hans karaktär nitar en brud. Inte ett så presidentmässigt beteende kanske?
Ni förstår väl, med en sådan laguppställning kan det ju inte bli annat än hårdkokt så det räcker och blir över.
Ernest Hemingway, Don Siegel, Lee Marvin, Angie Dickinson, John Cassavetes, Ronald Reagan till stämningsskapande toner från en ung begåvad John Williams.
För en filmälskare som jag vattnas det i munnen bara jag ser dessa namn framför mig i detta nu, trots att jag sett filmen ett par gånger.
Lee Marvin och Angie Dickinson är för mig ett nästan lika klassiskt filmpar på duken som Bogart och Bacall, Richard Burton och Elizabeth Taylor eller varför inte Fay Wray och King Kong?
Framförallt är det deras elektriska spel i 'Point Blank´(på svenska 'Hämnaren Från Alcatraz') som man tänker på när man ser Marvins och Dickinsons namn framför sig. De spelade mot varandra i endast tre filmer, varav en precis i slutet av Lee Marvins fantastiska karriär - 'Death Hunt' ('Jagad till vanvett') - som tyvärr inte var något vidare.
Så, alltså, jag har tvenne klassiska sextiotalsfilmer att vila denna uppfattning på. Inte i någon av dessa två filmer är de något kärlekspar, även om det finns rejält med undertryckta känslor i 'Hämnaren Från Alcatraz'.
I "The Killers" är de så långt ifrån ett kärlekspar man kan komma. De är två rätt kalla individer som nästan bara visar känslor om det finns några pengar att hämta. Men när deras vägar korsas slår det som sagt gnistor.
I "The Killers", spelar Lee Marvin och Clu Gulager ett par garvade torpeder som helt enkelt avrättar folk mot betalning. Det är de som är bödlarna. Lee Marvin är den hårde, smarte och omutlige Charlie, gangstern som inte vill spilla någon tid på onödigt prat, medan Clu Gulager spelar Lee, en man med alla upptänkliga bokstavskombinationer innanför västen. Ett lika udda som kriminellt brilliant par som Quentin Tarantino hämtade rejäla doser inspiration ifrån till John Travolta och Samuel Jacksons radarpar i 'Pulp Fiction'.
Charlie och Lee vill veta var en stor summa pengar finns. Kommer den svekfulla Sheila (Angie Dickinson) att berätta för dem?
Hon berättar. Men allt är välplanerat. Charlie och Lee går i ett bakhåll och blir beskjutna. Lee dör på fläcken medan Charlie målmedvetet men allvarligt skadad segar sig fram mot skurkens håla.
Slutscenerna i "The Killers" är bland det bästa man kan se på en bioduk eller för den delen en gammal skruttig färg-TV (som i mitt fall). Ronald Reagan dödas (bara en sån sak!), den svekfulla kvinnan avrättas, replikerna är ristade i frostnupen sten och Lee Marvin använder hela sin långa gängliga kropp i den slutliga dödsdansen där ett pekfinger utgör en viss elegant komisk poäng. Svart humor.
Alla döda.
Ridå ner.
Så skall en slipsten dras. Galghumoristisk budget-noir när den är i sitt esse.
onsdag 6 april 2011
Icke att förväxla med hissmusik
Detta inlägg skall handla om en film som på svenska döptes till 'Hiss Till Galgen' och dess filmmusik, därav min icke helt oävna rubrik.
Filmen är inte ett mästerverk. Men den har mästerliga ögonblick. Louis Malle som regisserade filmen, som på originalspråket heter 'Ascenseur pour l'échafaud', hade idéer som för den tiden - 1958 - var ganska nyskapande. Han ville få in lite mer verklighet, lite mer realism. Jeanne Moreau som spelar en av huvudrollerna var redan en känd fransk skådespelerska och skönhet som nog inte var van att gå till jobbet mer eller mindre osminkad. Men det var just vad hon fick göra i den här filmen.
Tillsammans med nedtonat ljusarbete, parisisk nattlig stadsmiljö och ett så ödsligt och melankoliskt klart trumpetljud som bara Miles Davis i högform kan frambringa får man uppleva en nattvandring som nästan tar andan ur en.
Miles Davis spelade in hela soundtracket till filmen tillsammans med en kvartett skickliga franska jazzmusiker under en natt, mer eller mindre improviserat, medan bandet fick filmsekvenserna som skulle ha musik uppspelade framför sig.
Svårare än så behöver det inte vara för genier.
Här kan du se ett litet klipp på Miles framför filmduken, hans trumpet, och den rök som alltid omgav honom.
Detta fantastiska soundtrack finns på Spotify om du inte avnjutit det förut.
Filmen är inte ett mästerverk. Men den har mästerliga ögonblick. Louis Malle som regisserade filmen, som på originalspråket heter 'Ascenseur pour l'échafaud', hade idéer som för den tiden - 1958 - var ganska nyskapande. Han ville få in lite mer verklighet, lite mer realism. Jeanne Moreau som spelar en av huvudrollerna var redan en känd fransk skådespelerska och skönhet som nog inte var van att gå till jobbet mer eller mindre osminkad. Men det var just vad hon fick göra i den här filmen.
Tillsammans med nedtonat ljusarbete, parisisk nattlig stadsmiljö och ett så ödsligt och melankoliskt klart trumpetljud som bara Miles Davis i högform kan frambringa får man uppleva en nattvandring som nästan tar andan ur en.
Miles Davis spelade in hela soundtracket till filmen tillsammans med en kvartett skickliga franska jazzmusiker under en natt, mer eller mindre improviserat, medan bandet fick filmsekvenserna som skulle ha musik uppspelade framför sig.
Svårare än så behöver det inte vara för genier.
Här kan du se ett litet klipp på Miles framför filmduken, hans trumpet, och den rök som alltid omgav honom.
Detta fantastiska soundtrack finns på Spotify om du inte avnjutit det förut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)