lördagen den 11:e februari 2012

Tidernas 100 bästa låtar: #99 Fat City

Bensinångorna som samlats i dallrande skikt över genomfartsleder, rondeller och nedskräpade lekplatser sjunker långsamt ner mot marken. Ett långt godståg mullrar förbi på banvallen som förnims i de trånga mellanrummen mellan lagerbyggnaderna av korroderad rödmålad plåt. En neonfärgad plastpåse rör sig långsamt över parkeringen som ligger i anslutning till en för tillfället obemmanad bensinmack. Pustarna av vind är varma och luktar svagt av surt ägg. Natten är ung, men kvalmig som doften från ett äldreboende. En man kommer ut från 7-11-butiken med en brun knycklig påse tryckt mot bröstet. Han ser sig inte om. Bara går lugnt. Ut mot gatan och längs med trottoaren in i mörkret. När han är borta hörs ett nytt tåg närma sig. En bil med gula lyktor som kör lite för fort passerar på gatan. Några sekunder senare ser man en skymt av mannen med påsen mot bröstet - en siluett som många andra, men för en stund ser det ut som hans kropp utsöndrar en gul ring av ljus. Från ett fönster på tredje våningen i huset på andra sidan hörs ett ljud som påminner om musik och en röst som är snarlik en trafikövervakares monotona observationer eller en bakfull sportkommentators svada som går på tomgång men hetsas upp då någon gör en touchdown eller får fyra plus fyra minuter för en ful crosschecking. Det är fyra timmar kvar till solen går upp.

Alan Vega, Alex Chilton, Ben Vaughn - Fat City

fredagen den 29:e april 2011

Paus

Nu har jag provat den här bloggen en månad och det fungerar helt enkelt inte. Inga läsare hittar hit. Då är det svårt att hålla uppe livsandarna med sådana här tidskrävande bloggposter.
Det var i alla fall kul att prova.

Jag lägger ner den här bloggen tills vidare och försöker göra det jag är bra på istället.
Tack till er som trots allt kom förbi. Kanske gör jag ett nytt försök senare.

/Z

torsdagen den 28:e april 2011

YouTube ögonblick vi aldrig glömmer: Angie Dickinson spelar Steve Reich på Lee Marvin

Jag nämnde 'Point Blank' ('Hämnaren Från Alcatraz') i mitt förra inlägg.
Här har en innovativ populärkulturell fantast med musiköra klippt och klistrat lite med en av de mer berömda scenerna ur den filmen.

En s.k. mashup.

Angie Dickinson tar ut sin vrede och frustration på Lee Marvin genom att helt enkelt klappa till honom monumentalt länge och taktfast komponerad av Steve Reich.

Ronald Reagan, Angie och bödlarna

'The Killers' (svensköversatt till 'The Killers - bödlarna') från nittonhundrasextiofyra var en nyinspelning av Robert Siodmak's film med samma engelska titel - baserad på en novell av Ernest Hemingway - från nittonhundraförtiosex.
Den tidigare filmen är en fin och naturligtvis hårdkokt film noir av gott märke med klassikerna Edmond O'Brien, Ava Gardner och en ung och grön Burt Lancaster (som "svensken").

Sextiotalsversionen, som den här bloggposten framförallt skall handla om, är regisserad av Don Siegel, som senare skulle komma att göra 'Dirty Harry' med Clintan.
Huvudrollerna görs av Lee Marvin och Angie Dickinson, med John Cassavetes i Burt Lancaster's roll.
Clu Gulager gör sitt livs roll som partner till Lee Marvin.
Clu Gulager & Lee Marvin

Ronald Reagan gör i filmen sin sista rollprestation på vita duken, den blev också hans enda som skurk. En roll som han sade sig ångra senare i livet då han gjorde blixtrande politisk karriär. Jag tror han ångrade rollen enbart för att hans karaktär nitar en brud. Inte ett så presidentmässigt beteende kanske?

Ni förstår väl, med en sådan laguppställning kan det ju inte bli annat än hårdkokt så det räcker och blir över.
Ernest Hemingway, Don Siegel, Lee Marvin, Angie Dickinson, John Cassavetes, Ronald Reagan till stämningsskapande toner från en ung begåvad John Williams.
För en filmälskare som jag vattnas det i munnen bara jag ser dessa namn framför mig i detta nu, trots att jag sett filmen ett par gånger.

Lee Marvin och Angie Dickinson är för mig ett nästan lika klassiskt filmpar på duken som Bogart och Bacall, Richard Burton och Elizabeth Taylor eller varför inte Fay Wray och King Kong?
Framförallt är det deras elektriska spel i 'Point Blank´(på svenska 'Hämnaren Från Alcatraz') som man tänker på när man ser Marvins och Dickinsons namn framför sig. De spelade mot varandra i endast tre filmer, varav en precis i slutet av Lee Marvins fantastiska karriär - 'Death Hunt' ('Jagad till vanvett') - som tyvärr inte var något vidare.
Så, alltså, jag har tvenne klassiska sextiotalsfilmer att vila denna uppfattning på. Inte i någon av dessa två filmer är de något kärlekspar, även om det finns rejält med undertryckta känslor i 'Hämnaren Från Alcatraz'.
I "The Killers" är de så långt ifrån ett kärlekspar man kan komma. De är två rätt kalla individer som nästan bara visar känslor om det finns några pengar att hämta. Men när deras vägar korsas slår det som sagt gnistor.

I "The Killers", spelar Lee Marvin och Clu Gulager ett par garvade torpeder som helt enkelt avrättar folk mot betalning. Det är de som är bödlarna. Lee Marvin är den hårde, smarte och omutlige Charlie, gangstern som inte vill spilla någon tid på onödigt prat, medan Clu Gulager spelar Lee, en man med alla upptänkliga bokstavskombinationer innanför västen. Ett lika udda som kriminellt brilliant par som Quentin Tarantino hämtade rejäla doser inspiration ifrån till John Travolta och Samuel Jacksons radarpar i 'Pulp Fiction'.
Charlie och Lee vill veta var en stor summa pengar finns. Kommer den svekfulla Sheila (Angie Dickinson) att berätta för dem?


Hon berättar. Men allt är välplanerat. Charlie och Lee går i ett bakhåll och blir beskjutna. Lee dör på fläcken medan Charlie målmedvetet men allvarligt skadad segar sig fram mot skurkens håla.
Slutscenerna i "The Killers" är bland det bästa man kan se på en bioduk eller för den delen en gammal skruttig färg-TV (som i mitt fall). Ronald Reagan dödas (bara en sån sak!), den svekfulla kvinnan avrättas, replikerna är ristade i frostnupen sten och Lee Marvin använder hela sin långa gängliga kropp i den slutliga dödsdansen där ett pekfinger utgör en viss elegant komisk poäng. Svart humor.
Alla döda.
Ridå ner.
Så skall en slipsten dras. Galghumoristisk budget-noir när den är i sitt esse.

tisdagen den 26:e april 2011

Poly Styrene är död



Ett viktigt stycke punk försvann.

Punk för mig är DIY('Do It Yourself' eller på ren svenska 'Gör-Det-Själv', för novisen) och ett stort långfinger i röven på etablissemanget. Och det var naturligtvis så punken startade.

Men, punken som vi känner den idag när man tittar i backspegeln var egentligen inte mer förskonad från kommersialism än andra musikaliska genrer och epoker. De stora artisterna som kom fram i punkvågen (oavsett om de var brittiska eller amerikanska) var precis som tidigare musiker fast i skivbolagens klor. Nu i efterhand går det ganska lätt att se att många av de största s.k. punkbanden sålde sina skivor med hjälp av sex och image precis som all annan musik före och efter punken. Det är inget konstigt med det.
Men, punken, har fått någon slags särställning som oberoende, kreativ och rent utav samhällsomstörtande och "viktig".
Det finns oerhört mycket punk som är just allt det där. Men, inte fan nådde många av de banden fram. De levde och lever lite vid sidan om. Och, det är inget fel i det.

Hela scenen kring CBGB i slutet av nittonhundrasjuttiotalet brukar benämnas punk. Blondie till exempel sålde sina skivor till stor del pga av att de hade en Marilyn Monroe-babe i bandet. Ett förskräckligt tight och proffsigt band dessutom som lika elegant hanterade en modern ska-låt som en disco-rökare. Inte mycket till DIY och spela-därför-att-det-är-roligt-och-för-att-vi-har-något-viktigt-att-säga där inte. Blondie var ett bra popband med en sexig sångerska. Bra så. End of story. Men, punk? Njae.
The Ramones körde på i sin serietidningsförpackning i sin ikoniserade image uppbyggd kring fyra missanpassade slynglar med dåliga frisyrer och arbetarklassens privata blåställ. Allt dirigerat med millimeterdiciplin av Johnny Ramone och skivbolagsbossar.
Talking Heads, Television och Pere Ubu var den intellektuella/studentikosa varianten av punk. Alla hade väl rätt till punkmusik! Även rödvinsbohemerna fick sitt med Mink DeVille.

Den brittiska punkscenen hade en till en början fastare förankring i DIY och arbetarklassmentalitet (läs: spotta uppåt). Sex Pistols var inga välekiperade charmörer direkt. Men, Malcolm MaClaren var. Välekiprad alltså. Och charmig entrepenör.
The Clash var "arbetargrabbar" i hängslen, läderjackor eller lagom avlagda kostymer, med lagom mycket pomada i håret och lagom mycket jamaicanska influenser i musiken. En brittisk variant à la Bruce Springsteen för den håglösa, arbetslösa engelska underklassen.

Siouxsie Sioux var punkrockens Vampira, en slags gotisk femme fatale som mässande reciterade sina texter till ett knixigt popkomp ofta med en orientalisk touch. Med rådjursögon i ett hårt vitsminkat - men väl skulpterat - ansikte, spände hon sin hårda blick i sin generation.
Kate Bush kom fram vid samma tid med en mjukare, mer sensuell, variant av dessa temata.
Rådjusögonen var större, doften av av date-schampo betydligt mer påtaglig. Musiken var än mer "konstnärlig" och sången var ljus, nästan gäll, och de orientliska influenserna var utbytta till förmån för det gamla tsar-imperiet.
Jag vill ogärna förstöra varken Siouxsie Sioux's eller Kate Bush's uppburna status som konstnärligt högstående och ytterst viktiga kvinnliga artister i en mycket mansdominerad värld. Men det går inte att förneka deras position som punkperiodens största runkobjekt. Neo- och postpunk-killarna dånade när Kate började jucka i sin vita, lagom transparenta särk, eller när hon ikläder sig en sparsmakad rustning som tagen ur Conan Barbaren.

Och jag tycker att promotion-fotot här under på Siouxsie Sioux säger en hel del om vilka signaler hon kunde sända ut.


Alla de här banden och artisterna är bra och viktiga. Men, sex är ett omutligt sätt att sälja produkter på. Då som nu.

Men då det gällde Poly Styrene var det helt andra bandage som gällde.
Oh Bondage! Up Yours!


Hela hennes och X-ray-specs korta karriär under punkeran var ett gerillakrig mot ytligheter som mode, materialism och för den delen sexfixeringen. Exhibitionismen frodades i punkmiljön. Alla ville synas. Med alla medel. Och skivindustrin tackade och tog emot.
Poly Styrene, däremot, var
ett stort långfinger i röven på etablissemanget.
Men, det är ju sant, utan Poly Styrene - ingen Lady GaGa.
Det sket nog Marianne Joan Elliott-Said högaktningsfullt i.

X-Ray Specs - I Am A Poseur

måndagen den 25:e april 2011

YouTube ögonblick vi aldrig glömmer: Sten Ljunggren läser Nikanor Teratologen

Om Nikanor Teratologens författande kan man ha många och olika åsikter om. Niclas Lundkvist är vattendelare.
Men då Sten Ljunggren läser om Morfar och Pyret ur 'Förensligandet i det egentliga Västerbotten' sittande i en hög sjuttiotalistiska kuddar uppstår någonting annat, någonting oförklarligt. Det blir plötsligt lite mysigt och folkligt.
Imponerande.
Det är sådana här ögonblick som gör att man blir tårögt stolt över Sveriges Television, licens-tv och kulturtanter med violetta stjärnformade, tjocka glasögonbågar och tjocka flätor.
Du gamla, du fria!

torsdagen den 21:e april 2011

YouTube ögonblick vi aldrig glömmer: Penny Pearce

En del människor pratar om livet före- och efter en livsavgörande händelse.

- "Efter första cocka-groggen i Perssons källare vändes livet upp- och ner."

- "När jag såg Per Oscarsson strippa i TV visste jag att jag skulle bli dansös på Top Hat på Kiviks Marknad."


- "När mamma gav mig ett paket kådisar i julklapp visste jag att jag skulle flytta och aldrig mer komma tillbaks."

- "Punken ändrade allt."

- "När min första dotter föddes snurrade jorden ett helt varv."

- "När Ronnie Peterson dog klippte jag av håret. Det har varit kort sedan dess."

- "Hårdrocken är det bästa som hänt mig."


- "Innan du kom in i mitt liv var allting tomt."


För mig finns det ett före- och efter YouTube.

I september 2006 fick jag se Penny Pearce och hennes själssystrar smula sönder alla mina förutfattade meningar om att musik inte kan vara närvarande, viktig och engagerande om den är dålig. Penny och hennes "doa-doa"-kör visade en annan väg. Eller rättare sagt: en stig. En stig som få trampat förut, och som få någonsin kommer att kunna trampa.
Det är punk. Det är överåriga slampor. Det är dokusåpa innan dokusåpan fanns. Det är filosofi. Det är psykologi. Det är skräck. Det är lite Vanity 6 ifrån helvetet. Det är galet stor underhållning.