En del människor pratar om livet före- och efter en livsavgörande händelse.
- "Efter första cocka-groggen i Perssons källare vändes livet upp- och ner."
- "När jag såg Per Oscarsson strippa i TV visste jag att jag skulle bli dansös på Top Hat på Kiviks Marknad."
- "När mamma gav mig ett paket kådisar i julklapp visste jag att jag skulle flytta och aldrig mer komma tillbaks."
- "Punken ändrade allt."
- "När min första dotter föddes snurrade jorden ett helt varv."
- "När Ronnie Peterson dog klippte jag av håret. Det har varit kort sedan dess."
- "Hårdrocken är det bästa som hänt mig."
- "Innan du kom in i mitt liv var allting tomt."
För mig finns det ett före- och efter YouTube.
I september 2006 fick jag se Penny Pearce och hennes själssystrar smula sönder alla mina förutfattade meningar om att musik inte kan vara närvarande, viktig och engagerande om den är dålig. Penny och hennes "doa-doa"-kör visade en annan väg. Eller rättare sagt: en stig. En stig som få trampat förut, och som få någonsin kommer att kunna trampa.
Det är punk. Det är överåriga slampor. Det är dokusåpa innan dokusåpan fanns. Det är filosofi. Det är psykologi. Det är skräck. Det är lite Vanity 6 ifrån helvetet. Det är galet stor underhållning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar