I fängelset hör den psykopatiske, självutnämnde predikanten, Robert Powell (Mitchum), en medfånge säga något i sömnen som får Powell att tro att han kan hitta ett stort rånbyte medfången gömt undan. Medfången döms till döden och avrättas. Då Powell själv frisläpps beger han sig mot den avrättade medfångens familj. Han tror att den dödes barn kan veta var pengarna är gömda.
Här ovan kan ni se det klassisk promotion-fotot med Mitchum som predikant Powell, och de symboltyngda fyrbokstaviga orden "LOVE och "HATE" tatuerade på vardera handens fingrar.
Efter en del onda och bråda förvecklingar når filmen den slutliga tvekampen: den mellan den godhjärtade tuffa barnhemsföreståndarinnan Rachel (Lillian Gish) och den diaboliske predikanten. Gott står mot ont. Kärlek står mot hat. Uppriktighet står mot falskhet. Ljus står mot mörker.
Det är med sann och enkel uppriktighet Rachel sjunger med Powell i hymnen "Leaning on the everlasting arms".
Hon synar hans bluff.
I Powells mun är orden bara en förklädnad eller rent av ett självbedrägeri.
Som en solstucken vampyr går han upp i rök när ljuset kommer in.
Trasdockan är ett litet pussel av symboler. Men det är också en av nittonhundratalets vackraste och mest fängslande filmer. För att inte tala om skrämmande.
Robert Mitchum är ondare än ondast på sitt charmant duperande sätt.
Och hans sångtalang kan inte ifrågasättas. Det var mycket ovanligt på den här tiden att skådespelare fick sjunga själv i spelfilmer där ett sådant musikaliskt inslag fanns med. Man använde nästan uteslutande professionella sångare på ljudspåren, sedan fick skådisen playbacka.
Nu blev det så där hotfullt nära istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar