lördag 2 april 2011

Hey Baberiba

Detta inlägg skall inte handla om det tokiga sketchprogrammet i TV4 med David Hellenius, Peter Magnusson och Christine Meltzer. Men ... kanske ändå.

Under mitten och senare delen av nittonhundrasjuttiotalet blev Rockfolket stora i Sverige. Det var en grupp spexiga rock and roll-diggare ledda av en svulstig man i exotisk jättepyjamas som kallade sig Burken. Deras stora genomslag kan sammanfattas med två ord: Hey Baberiba.
Alla ungar och även deras föräldrar gick och nynnade på den refrängen på den tiden.
"Hey Baberiba - Koskit till midda'.", så sjöng vi, ungar, kreativa som vi var.

En av medlemmarna i Rockfolket dog inatt. Han kallades Rock-Ragge, och var känd på egen hand långt, långt innan Rockfolket tågade in i de svenska folkparkerna. Han var sveriges första rock'n'roll-pionjär. I slutet av nittonhundrafemtiotalet - inspirerad av den amerikanska rock'n'roll-vågen och av artister som Gene Vincent, Bill Haley - klev Rock-Ragge & His Four Comets in på den svenska skivmarknaden med sin verion av det amerikanska rockandet och rullande. Lyssnar man på dessa tidiga alster med Rock-Ragge idag framstår de som rätt platta och svengelska. Men, entusiasmen var det inget fel på.
Detsamma kan man säga om Rockfolket: entusiasmen var på topp.

Men, Hey!
Nu var det Hey Baberiba vi pratade om här. Låten bygger på klassisk call-and-response. Sångaren skriker en sak och så skall publiken försöka härma efter. Inte så svårt kanske. Inte så djupt heller. Men görs det av rätt person vid rätt tillfälle kan stora grejer hända. Stora grejer hände varje gång domptören Burken släppte loss.

"Har ni inte fått någon Cognac idag?"


"Hey Hey Yeah Yeah, say Hey Hey Yeah Yeah." Typ så lät det och så lite mellansnack och så en gång till och sedan lite "Shoe-Shoebee-Doo-Bee, say Shoe-Shoebee-Doo-Bee" och så vidare innnan låten drog igång på allvar, och avslutades alltid med den stulna signaturen "Hälsa för halsen - Bronzol"
Det här låter ju idag som ganska infantilt. Eller varför inte tramsigt eller jönsigt. Jodå. Det kan man tycka. Men historielöst var det inte. Burken och hans glada gäng lärde folket i stugorna att sjunga med i en Lionel Hampton-sång.
Hey-Ba-Ba-Re-Bop, hette den då den nådde plattförsäljarna 1946. Det är en rytmisk, jazzig pärla som spelades mycket på jukeboxarna. Låten blev en jättehit och spelades omgående in av fler artister. Nämnas kan Wynonie Harris' version från samma år som är en aning skitigare och framförd av kanske den fräckaste och kanske mest bortglömde av de gamla rhythm and blues-sångarna.

Uppdatering: Eftersom jag den sjunde i fjärde nås av nyheten om att Leif ”Burken” Björklund gått bort vill jag bara säga vila i frid Burken och Hey Hey Yeah Yeah!

2 kommentarer:

  1. Härligt! :-)
    Själv har jag en speciell relation till Hey Baberiba då min salig far använde uttrycket för att ropa in lilla Barbro när det var dags att avsluta lek och andra trevligheter.

    SvaraRadera