lördag 9 april 2011

Soundie, den första musikvideon

Nittonhundratrettionio föddes musikvideon. Ingenting, i princip, har hänt på den fronten sedan dess.


Då, nittonnundratrettionio i USA, var det förstås inte möjligt att se musikvideor hemma som idag. Televisionen hade precis gjort entré, men ytterst få hade en. TV-försäljningen kom igång först efter Andra Världskriget.
Istället kunde man gå till vissa etablissemang så som större tavernor eller glasskafféer (s.k. ice cream parlors) eller kanske till allmänna tillhåll som buss- eller tågstationer. Väl i någon av dessa lokaler kunde man kanske finna en kylskåpsstor pjäs med en vackert snidad och lackad utsida med en infälld tv-skärm (egentligen bara en monitor som genom insidans intrikata placering av flera speglar kunde visa den film som 16 mm projektorn där inne körde igång) ungefär i huvudhöjd. Framför en sådan kunde man samlas ett gäng för att njuta och förundras av musikalisk underhållning för en liten peng.
Mellan nittonhundratrettionio fram till nittonhundraförtiosex (då marknaden reglerades och gjorde det svårt för denna typ av offentlig underhållning att överleva) gjordes det ungefär 1800 s.k. 'soundies' (så kallades dessa musikaliska 3-minuters filmklipp).

Filmerna som producerades till dessa maskiner var i alla möjliga genrer eftersom man ville nå ut till så många som möjligt. Det var storbandsjazz, musikaliska komedinummer, countrymusik, boogie woogie, instrumenala exotiska dansnummer, tidig doo-wop, och även den tidens mer populära mainstream-artister. Ofta var dessa "musikvideor" helt enkelt filmade uppträdande på en scen kryddade med skickliga dansummer och påkostad dekor.

Framförallt blev soundien ett fantastiskt forum för de skickliga afro-amerikanska artisterna som mer eller mindre förvägrades tillträde till den riktiga film och show-världen.

Utan dessa soundies skulle vi idag inte alls ha samma förhållningssätt till stora artister som Duke Ellington , Cab Calloway, Louis Armstrong eller Nat "King" Cole. Det var i soundien de fick visa upp sig i full blom för den publik som faktiskt ville se dem.
Söker du på dessa artister på YouTube idag får du med stor säkerhet upp en eller annan soundie högt upp bland träffarna.

Men även akter och artister som idag inte är lika kända, eftersom de mer eller mindre byggde sin popularitet på turnérande och inte vare sig gjorde något större avtryck som skivartister eller filmsjärnor, fick chansen.

Ett lysande exempel på detta är den hel-vita och och säregna musikgruppen Reg Kehoe and his Marimba Queens. Här blir man serverad en exotisk, dam-tät marimba-ensemble som puttrar på riktigt trevligt tills basisten Frank DeNunzio greppar ett finger för att sedan raskt ta hela handen och äta upp den och skriver in sig i populärkulturens historieböcker som anfader till Mupparnas Animal.


Men det var inte bara 'The Panoram' (som denna visuella jukebox kallades) som var före sin tid. Många av artisterna var det också! Detta var ju en tid då professionalitet, skicklighet och talang var de viktigaste ingredienserna för en lyckad karriär. Så kan det vara idag också. Men nu är det så många andra ingredienser i soppan som är viktigare. Idag kan det räcka med ett par stora pattar eller ett antisocialt beteende.

The Mills Brothers hör till den gamla skolans textbok om underhållning. Deras skicklighet och uppfinningsrikedom sångmässigt är det få som slår på fingrarna idag.
Soundien med deras hyllning till deras välgörare Duke Ellington är inget annat ett mästerverk i genren för a cappella-grupper. Men denna soundie visar ju också på att artisterna själva inte hade mycket att göra med själva utformandet av dessa musiknummer. Varför i hela friden har denna eminenta vokal-kvartett plötsligt hamnat i hillbilly-miljö? Det har inte jag svar på.

Stor underhållning är det i alla fall med både humor och tidig breakdance.


I mitten av nittonhundrafemtiotalet tog man fram en ny typ av video-jukebox, nu i färg, som man kallade Scopitone. Men det, mina vänner, är en annan historia.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar