Detta namn gav han sig själv när han som pojke började spela gitarr och munspel och ville börja uppträda för att tjäna lite pengar. Han var väl ungefär 10 år och kallades bara kort och gott Shank.
Hans föräldrar lämnade över honom som oönskad nyfödd till hans morföräldrar som var torpare (egentligen 'Sharecroppers' vilket var ett t.o.m. sämre system än det svenska torpar-systemet) utan namn och inte mycket till framtid. Fattigdom var bara förnamnet. Så var det för många som bodde I Mississippi vid den här tiden.
Han var alltså föräldralös, boende hos sina fattiga morföräldrar och hade inget namn. Det här var som sagt ett utspritt fenomen; denna fattigdom; denna utsiktslösa, hårda tillvaro där man bara fick behålla nätt och jämnt så mycket så att man kunde överleva och fortsätta jobba upp till 16 timmar om dagen sex dagar i veckan för att markägaren kunde göra så. Lagen var på markägarens sida. Och misshagade man markägaren kunde det hända att han lade beslag på det pyttelilla hem man hade och helt enkelt lämnade en på bar backe. Detta liv var framförallt ämnad för den tidigare importerade och förslavade afro-amerikanska underklassen. Men det fanns också många till synes helt vita (speciellt här i sydstaterna) som gick denna dystra framtid till mötes.
Så, kring nittonhundratjugotvå, då Shank var runt fjorton år hade även bägge hans morföräldrar dött och det fanns bara två val för honom: ut på vägarna och försöka överleva eller dö ung under en hård godsherre.
Shank blev Frank Floyd och gav sig ut på vägarna.
Att underhålla på kringresande tivolin blev hans första levebröd. Han gjorde det mesta man kan tänka sig att man gjorde för att underhålla folk på tivolin och cirkusar. Eldslukning, hypnosnummer, clowneri och burleska musiknummer är ett axplock denne mångsysslande underhållare sedan höll på med i nästan trettio års tid. Han jobbade på hundratals cirkusar, kringresande tivolin och på gator och torg. Han blev en luffande underhållare som underhöll för att överleva. Detta var naturligtvis ett hårt liv, men ett liv han själv var herre över på ett helt annat sätt än som torpare. Ibland var det nog ett helvete: inga jobb; ingen mat; ingenstans att sova.
Och så kom ju depressionen i början av nittonhundratrettio-talet som ett brev på posten. Folk höll hårt i sina pengar om man alls hade några. Uppfinningsrikedomen och överlevnadsinstinkten var det som höll Frank Floyd och totusentals andra fattiga och luffare vid liv. Många, många gick under.
Frank Floyd sa själv när han var i sextioårs-åldern att "Folk säger att en vit man inte känner bluesen. Under depressionen sov jag i diken och skulle jag plötsligt dött en natt skulle ingen veta vem jag var eller var jag kom från."
Jo, nog kände han bluesen. Faktum är att musikhistoriker och självutnämnda rock'n'roll-arkivister trodde det var en färgad mans röst man hittade på de då obskyra singlarna han spelade in med Sam Philips på nittonhundrafemtio-talet (dessa återkommer jag till längre fram).
Han var en omtyckt bluesmusiker, men han lirade även country och religiösa sånger eller helt enkelt vad folk ville höra mot en bit mat eller en liten peng. Han var en hobo, en hillbilly-luffare med sitt munspel och gitarr som enda resesällskap och tillika arbetsredskap. Frank utarbetade en teknik som gjorde det möjligt för honom att sjunga och spela munspel ... samtidigt. Han placerade munspelet ungefär som gamla gubbar placerar sin cigarr, i mungipan, för att kunna prata samtidigt som de bolmar.
Han lärde sig också en av de stora musikaliska konsterna: att spela munspel med både munnen och näsan samtidigt.
Ja, han var helt enkelt ett litet enmansband. Han var också duktig på eephing som man enkelt kan förklara som en hillbilly-variant på modern beatboxing, vilket självklart manifesterade hans enmans-band status. Ville han ha ett trumbeat till sitt gitarrspelande fixade han det med hjälp av sin mun och strupe.
1950 öppnade Sam Phillips sin första inspelningsstudio i Memphis. Han hade varit radio-dj och ville nu prova sina vingar. Han både gillade och var intresserad av bluesen och hade en pyrande idé om att presentera denna svarta musikstil för en större publik - nämligen den vita.
1951 spelade han in låten "Rocket 88" med ett gäng unga hungriga färgade musiker som kallade sig Ike Turner & The Kings of Rhythm med Jackie Brenston och den självklare ledaren Ike Turner i spetsen.
Nu i efterhand menar många förståsigpåare att "Rocket 88" var den första inspelningen av Rock & Roll.
Alldeles oavsett föddes i alla fall ett frö i Sam Phillips' huvud. Den här musiken med en vit sångare? Det skulle kunna vara något. Inte för att han trodde att en vit sångare skulle fixa det bättre eller ens lika bra. Men han förstod att detta steg radikalt skulle förbättra chanserna att sälja musiken. Bluesmusiken hade så smått börjat bli populär. De mest populära svarta bluesmusikanterna hade nu också börjat förstå sitt värde och tog betalt därefter. Sam Phillips ville hitta något nytt.
Han fann Frank Floyd.
Hur de fann varandra kan man ju bara spekulera i. Men Frank hade spelat överallt i nästan trettio år. Han hade nog ett rykte.
Frank Floyd var ju egentligen ett självklart val musikaliskt sett.
1. Han var vit.
2. Han kunde spela både blues och country.
3. Han hade en sångstil som i mångt och mycket var "svart".
Sam Phillips övertalade Chicago-bolaget Chess att släppa en första singel. "Swamp Root" hette den. Den var kanske inte riktigt vad Sam Philips tänkt sig. Det här var ju tvättäkta hillbilly-country med eminenta prov på Franks fantastiskt skickliga eephing.
Den sålde bara tillräckligt för att garantera en fortsättning.
Swamp Root:
Frank Floyd var egentligen ett mycket dåligt val:
1. Han var en 44 år gammal luffare
2. Han var inte direkt stilig eller ens rumsren.
3. Hans sätt att framföra låtarna var en aning gammeldags och bonnigt för att tilltala en ung vit publik.
Men det blev ändå tre singlar i mer eller mindre rask följd (egentligen fyra eftersom den första singeln gjordes med två olika b-sidor) .
Den tredje, och enda utgiven på Sun-etiketten, är intressantast för där sjunger han lite om de erfarenheter han fått under sin tid resande med en Medicine Show (har du läst Lucky Luke och 'Doktor Doxeys dunderdroppar' har du kanske en uppfattning om vad en Medicine Show handlade om: man prånglade ut diverse skönhetskrämer, elixir och medicinska mirakelkurer varvade med allsköns underhållning.) på a-sidans "The Great Medical Menagerist".
Denna singel var väl också den enda som påminde om den rock and roll Sun Studios och framförallt Elvis Presley skulle skriva in sig i historien med.
Speciellt b-sidans "Rockin' Chair Daddy" bar inte ordet 'Rockin'' i titeln för intet. Frank var 46 år gammal när denna spelades in. Men när det gällde vildhet och rock'n'roll-attityd kunde han lekande lätt tävla med de yngre ungtupparna med sitt lilla enmansband och sin rytmiska, lätt ostyriga, okynniga röst.
The Great Medical Menagerist:
Rockin' Chair Daddy:
Men.
3 veckor efter denna singels utgivning kom Sun ut med Elvis Presley's första singel "That's All Right", och förutsättningarna för den gamla generationens blues- och country-musiker var för evigt förändrade.
Elvis med sitt unga, snygga, välpaketerade yttre och hans monumentala genomlag både genom skivor, radio och framförallt TV skapade den moderna bilden av en musikartist.
Sam Phillips hade hittat vad han letat efter.
Det var nog inte en Frank Floyd som skulle slå kidsen med häpnad och sätta ungflickshjärtan i brand.
Äventyret med Sam Philips nådde vägs ände.
"Harmonica" Frank Floyd fortsatte spela och tog diverse jobb innan han drog till Dallas och började sälja glass i slutet av nittonhundrafemtio-talet.
Femtio år gammal bestod alltså hela hans skivinspelningskarriär av en tre-fyra singlar som rätt snart gled in i en dimbank av obskyritet.
I början av nittonhundrasjuttiotalet kom Frank tillbaks till Memphis. Då hade intresset för rot-musik som blues och country ökat stadigt efter den Brittiska vågen med The Beatles och Stones i toppen som förklarat sin kärlek till de gamla amerikanska musikformerna. Också hippie- och flower-power-rörelserna i slutet av nittonhundrasextio-talet med deras romantiserade tillbakablickande mot rötterna; mot det gröna vagabondlivet påverkade intresset för framförallt den färgade folkloristiska bluesen.
Frank Floyd fick återigen chansen att hamna på vinyl.
I mitten av nittonhundrasjuttio-talet spelade Frank in två plattor på små bolag.
'Blues That Made the Roosters Dance' och 'Harmonica Frank Floyd'.
På 'Blues That Made the Roosters Dance' ligger den minst sagt opolerade historien om hur Frank byter till sig ett knull mot en flaska shampo. Historien avslutas med den självironiska knorren: "If anyone happen to ask who recorded this song just tell them its Mr. Frank Floyd and it didn’t take long.".
Nej, det är ingen berättelse av Homeriska mått. Men säger nog en hel del om såväl den oborstade bakgrund Frank hade samt hans förmåga att snabbt skriva en låt som kunde roa.
Det påstås att Elvis korrumperade ungdomen med sina vickande höfter och anspelningar på sex. Hade Frank Floyd fått chansen hade han inte bara korrumperat dem utan fördärvat dem för oöverskådlig framtid.
Shampoo (The Whorehouse Special):
Det är väl också vid denna tid som tysk tv spelar in Frank vid en traktor på ett majsfält. Detta är de enda rörliga bilder jag sett på Frank Floyd. Kvaliteten på klippet lämnar en del övrigt att önska men ger ändå prov på hans munspels-teknik och hans oefterhärmliga sångstil. Hillbilly-musik av bästa märke. Det rockar rätt fett både här och där. Betänk att Frank är runt sjuttio år här. Men han kan ju det här. Det är ju detta han gjort i nästan hela sitt liv.
Frank Floyd dog 1984.
Det som är slående med de här gamla hårda tidernas musiker är att de aldrig hade en topp eller ett bäst-före-datum. De blev snarare bättre och bättre. Musiken var så självklar för dem eftersom det var med den de överlevde. Man pratar om gamla blues- country- och folk-musikanter med vördnad i rösten. Det skall man göra. De finns snart inte längre.
Källor:
-The Eeephing Good Music of Harmonica Frank
by John Morthland.
-Harmonica Frank - Wikipedia
-Illustrated Harmonica Frank (Floyd) discography.
Samt ett flertal andra mer eller mindre obskyra bloggar och sajter.
Ps. Det går för övrigt utmärkt att lyssna vidare på Frank på Spotify. Där finns en samling med återinspelat material, outtakes och annat under titeln 'The Great Medical Menagerist'.
Om man skall införskaffa en platta är dock 'The Missing Link' att rekommendera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar