Poly Styrene är död

Ett viktigt stycke punk försvann.

Punk för mig är DIY('Do It Yourself' eller på ren svenska 'Gör-Det-Själv', för novisen) och ett stort långfinger i röven på etablissemanget. Och det var naturligtvis så punken startade.

Men, punken som vi känner den idag när man tittar i backspegeln var egentligen inte mer förskonad från kommersialism än andra musikaliska genrer och epoker. De stora artisterna som kom fram i punkvågen (oavsett om de var brittiska eller amerikanska) var precis som tidigare musiker fast i skivbolagens klor. Nu i efterhand går det ganska lätt att se att många av de största s.k. punkbanden sålde sina skivor med hjälp av sex och image precis som all annan musik före och efter punken. Det är inget konstigt med det.
Men, punken, har fått någon slags särställning som oberoende, kreativ och rent utav samhällsomstörtande och "viktig".
Det finns oerhört mycket punk som är just allt det där. Men, inte fan nådde många av de banden fram. De levde och lever lite vid sidan om. Och, det är inget fel i det.

Hela scenen kring CBGB i slutet av nittonhundrasjuttiotalet brukar benämnas punk. Blondie till exempel sålde sina skivor till stor del pga av att de hade en Marilyn Monroe-babe i bandet. Ett förskräckligt tight och proffsigt band dessutom som lika elegant hanterade en modern ska-låt som en disco-rökare. Inte mycket till DIY och spela-därför-att-det-är-roligt-och-för-att-vi-har-något-viktigt-att-säga där inte. Blondie var ett bra popband med en sexig sångerska. Bra så. End of story. Men, punk? Njae.
The Ramones körde på i sin serietidningsförpackning i sin ikoniserade image uppbyggd kring fyra missanpassade slynglar med dåliga frisyrer och arbetarklassens privata blåställ. Allt dirigerat med millimeterdiciplin av Johnny Ramone och skivbolagsbossar.
Talking Heads, Television och Pere Ubu var den intellektuella/studentikosa varianten av punk. Alla hade väl rätt till punkmusik! Även rödvinsbohemerna fick sitt med Mink DeVille.

Den brittiska punkscenen hade en till en början fastare förankring i DIY och arbetarklassmentalitet (läs: spotta uppåt). Sex Pistols var inga välekiperade charmörer direkt. Men, Malcolm MaClaren var. Välekiprad alltså. Och charmig entrepenör.
The Clash var "arbetargrabbar" i hängslen, läderjackor eller lagom avlagda kostymer, med lagom mycket pomada i håret och lagom mycket jamaicanska influenser i musiken. En brittisk variant à la Bruce Springsteen för den håglösa, arbetslösa engelska underklassen.

Siouxsie Sioux var punkrockens Vampira, en slags gotisk femme fatale som mässande reciterade sina texter till ett knixigt popkomp ofta med en orientalisk touch. Med rådjursögon i ett hårt vitsminkat - men väl skulpterat - ansikte, spände hon sin hårda blick i sin generation.
Kate Bush kom fram vid samma tid med en mjukare, mer sensuell, variant av dessa temata.
Rådjusögonen var större, doften av av date-schampo betydligt mer påtaglig. Musiken var än mer "konstnärlig" och sången var ljus, nästan gäll, och de orientliska influenserna var utbytta till förmån för det gamla tsar-imperiet.
Jag vill ogärna förstöra varken Siouxsie Sioux's eller Kate Bush's uppburna status som konstnärligt högstående och ytterst viktiga kvinnliga artister i en mycket mansdominerad värld. Men det går inte att förneka deras position som punkperiodens största runkobjekt. Neo- och postpunk-killarna dånade när Kate började jucka i sin vita, lagom transparenta särk, eller när hon ikläder sig en sparsmakad rustning som tagen ur Conan Barbaren.

Och jag tycker att promotion-fotot här under på Siouxsie Sioux säger en hel del om vilka signaler hon kunde sända ut.


Alla de här banden och artisterna är bra och viktiga. Men, sex är ett omutligt sätt att sälja produkter på. Då som nu.

Men då det gällde Poly Styrene var det helt andra bandage som gällde.
Oh Bondage! Up Yours!


Hela hennes och X-ray-specs korta karriär under punkeran var ett gerillakrig mot ytligheter som mode, materialism och för den delen sexfixeringen. Exhibitionismen frodades i punkmiljön. Alla ville synas. Med alla medel. Och skivindustrin tackade och tog emot.
Poly Styrene, däremot, var ett stort långfinger i röven på etablissemanget.
Men, det är ju sant, utan Poly Styrene - ingen Lady GaGa.
Det sket nog Marianne Joan Elliott-Said högaktningsfullt i.

X-Ray Specs - I Am A Poseur