Tura, en dödlig kissekatt

Tura Satana dog plötsligt för två månader sedan.

Hennes liv var hårdare och tuffare än vilken brutal b-film som helst.
Jag vet att en dokumentär om hennes liv höll på att sättas ihop av henne själv och hennes närmsta väninna vid tiden för hennes frånfälle. Jag hoppas innerligt att den någonsin blir klar ändå.
Den borde kunna bli den definitiva girl-power filmen.

Tura föddes 1938 i Japan, men växte upp i västra Chicago, som var den hårda, fattiga och afro-amerikanska delen av bil- och gangsterstaden. Hennes pappa var en f.d. stumfilmsskådespelare med japanskt/filipinskt ursprung och hennes mamma en ung cirkusarbetande indianska.
I den svarta delen av Chicago var det inte lätt att ha den bakgrunden. Hon var den där snedögda, bleka flickan som de tuffa ebenholtsfärgade tjejerna såg riktigt snett på.

Vid nioårs ålder våldtogs hon av ett gäng killar när hon var på väg hem från skolan. Våldtäktsmännen dömdes aldrig för dådet. Det sägas att polis såväl som åklagare blev mutade.
Tura började då en långsam kamp mot hämnd. Hon började träna olika kampsporter. Hon tränade och tränade och svor att hämnas.
Innan hon fyllt 25 hade hon letat upp samtliga män som deltagit i våldtäkten och fysiskt utkrävt sin hämnd på dem. I tjugoårsåldern var hon stark som en stark man men dessutom med en förödande skicklig stridsteknik. Hennes kropp var hennes pansar mot den hårda världen.

Skoltiden var bister i västra Chicago. Hon blev ständigt påhoppad och retad. Men hon slog tillbaks. Vid ett tillfälle slog hon ensam ner hela det tuffaste tjejgänget i skolan med förödande verkan.
Hon blev relegerad och hamnade i ungdomsvårdsskola. En skola som än mer utvecklade hennes utanförs-instinkt och antisociala beteende. Hon var visserligen en stenhård brud, men en brud som hade en orolig framtid utstakad för sig.
Hon gav sig som trettonåring iväg på ren vinst- och förlust till Los Angeles där hon först försökte sig på en karriär som bluessångerska men hade inte riktigt talangen för det.
Hon ramlade sedan över ett jobb som nakenmodell för Harold Lloyd (den gamle stumfilmsstjärnan som faktisk var en mycket duktig flickfotograf på hobbynivå, speciellt hans bilder på Marilyn Monroe och Bettie Page är välkända och eftertraktade), som hon fick med sin falska legitimation och sin redan nu vuxna kropp.
Hon flyttade tillbaks till Chicago när hon fick en svår hudallergi (som för alltid skulle det göra det omöjligt för henne att bära någon form av smink eller make-up) och lade sina modellplaner på is.
Istället kastade hon sig in i dansvärlden, tränade stenhårt förstås.
Hon fick jobb på Club Rendevouz in Calumet City i Illinois som spansk dansös (lite flamenco, hatt och vida svarta kjolar kan tänka).
Hon blev uppskattad, och snart hade hon lockats över till den lite mer utmanande och lukrativa exotiska dansens värld.

Hon var fortfarande tonåring, välutrustad som få; med verkligt exotiskt utseende och en kropp som kunde slå volter i sömnen.
Inte ens Elvis Presley kunde motstå hennes talanger. Tura var sjutton och Elvis tjugo när de möttes. Han hade en räcka hit-singlar i bagaget och en spikrak karriär utstakad då han såg henne uppträda med sin exotiska strippshow och blev pladask förälskad. De dejtade ett kort tag till dess att Elvis friade men fick nobben.

Hon var en självskriven succé på den burleska cirkusen som hon var en de mest efterfrågade underhållarna (oftast presenterad med artistnamnet Miss Japan Beautiful) i mer eller mindre femton år.


Runt tjugofemårsåldern fick hon sina första småroller i tv-serier innan hon nittonhundrasextiotre fick en biroll i sin första film: Irma la Douce, som hade Shirley MacLaine och Jack Lemmon i huvudrollerna.

Nittionhundrasextiofem är Tura en av huvudrollsinnehavarna i Russ Meyers "Faster, Pussycat! Kill! Kill!".
Det vore väl en underdrift att inte kalla den en exploitation-film. För nog har den alla ingredienser som en sådan genre-film bör ha.
Uttråkade go-go dansare som vill ha mer spänning i livet. Snortajta kläder, minikjolar, våld, sex, mord och repliker som är lika tunga och hårda som tegelstenar och så en gnutta svart humor.
Allt iscensatt i ett torrt och hårt ökenlandskap till tonerna av garagerock.

The Bostweeds - Faster Pussycat Kill Kill




Russ Meyer äskade brudar som var voluptuösa, kurviga och dominerande. Och i "Faster, Pussycat! Kill! Kill!" är det detta vi får så det räcker och blir över i form av Rosie (Haji), Billie (Lori Williams) och ... Varla (Tura Satana).
Tre hårdkokta honor som letar kickar och Varla är gängets obestridda ledare. Man bråkar helt enkelt inte med henne. Man ifrågasätter henne inte heller.

Tommy: -Look, I don't know what the hell your point is, but...
Varla: -The point is of no return and you've reached it!

Hon gav honom en ärlig chans. Tror jag.

I en annan kontext är denna film mer än bara en exploitation-rulle. I en modernare kontext är det en lovsång till kvinnlig styrka, kvinnlig sexualitet och kvinnlig självständighet. Jag vill inte kalla filmen feministisk, för det vore att ta i. Men det finns en sådan pondus och karisma i Turas spel filmen igenom att en kvinnlig såväl som manlig publik nog idag har svårt att värja sig mot det oundvikliga faktumet: mannen är inte det starkare könet.

Tura har själv berättat att det var hennes bistra upplevelser under uppväxten som fick fungera som tändvätska för hennes aggressiva och minst sagt explosiva gestaltning av Varla. Lori Williams (som spelade Billie) var livrädd för Tura under hela inspelningen och kände av denna rädsla ända fram till Turas död helt nyligen. Tura var så övertygande att hon på allvar trodde att hon skulle kunna bli dödad av henne. När som helst.
Tura kunde vara så här övertygande eftersom hon i mångt och mycket spelade sig själv i en mycket tillspetsad skepnad.

Idag är med rätta Tura Satana en ikon och Varla, i lämplig pose, en lika självklar tatuering på vilken ung självtändighetslängtande tjej som helst som en egen karriär eller delad barnledighet.

Tura Satana var också med i ett par av Ted V. Mikels b-filmer efter Faster, Pussycat! Kill! Kill!
Sedan blev hon plötsligt skjuten av en före detta älskare. Hon överlevde nätt och jämnt men övergav filmindustrin för ett par helt vanliga jobb. Troligen var hälsan inte den bästa efter den smällen.
Nittonhundraåttioett var hon inblandad i en mycket allvarlig bilolycka som orsakade stora skador på hennes rygg. I två år åkte hon in och ut ur olika sjukhus och blev opererad ett tiotal gånger.

De sista tjugo åren av hennes liv var hon mycket delaktig på mässor och shower med Russ Meyer-tema eller med en burlesque/exotisk dans-vinkel. Hon var mycket stolt över sin karriär och gav gärna av sig själv till sina fans. Hon var nog inte så dödligt farlig ändå. Innerst inne var hon nog bara en liten spinnande kissekatt.

Bara hon fick sätta på några karlar i veckan och behandla dem som disktrasor några ögonblick så var hon nog en underbart lugn, harmonisk och snäll kvinna.

Länge leve Tura Satana!